Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

Britt-Marie Mattsson: Såren som aldrig läker i Norge

En obegriplig grymhet som för alltid kommer att påverka Norge. Anders Behring Breivik var ensam gärningsman.
Men det var inget urskillningslöst massmord. Allt var planlagt och iskallt genomfört.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

Norge är inte en nation präglad av naivitet eller av tanken att ”det kan inte hända här.” Den tyska ockupationen under andra världskriget, Quislings medlöperi med Hitler, deportationerna till de tyska koncentrationslägren och den norska regeringens och kungahusets påtvingade exil utomlands lever starkt i historieskrivningen och har medverkat till vaksamhet i samhället.

Men för ondska i Behring Breiviks tappning är det svårt att ha beredskap i ett demokratiskt samhälle. Hans långa manifest - som var avsett för hans tidigare Facebookvänner och för vidare spridning av dem - är visserligen både obehagligt och skrämmande till innehållet, men att det bakom detta fanns en minutiös planering för massmord sommardagen den 22 juli 2011 är inte enkelt att utläsa.

Hänsynslöst dåd

Behring Breivik genomförde sitt terrordåd i två steg. Först lämnade han sprängladdningar i ett fordon utanför regeringshögkvarteret i Oslo för att strax därefter låta bilbomberna detonera. Förödelsen blev omfattande , åtta dog och över 200 skadades.

Det var ett hänsynslöst dåd som Behring Breivik själv inte stannade för att bevittna. Han var då redan på väg mot ön Utöya där det norska arbetarpartiet hade sitt årliga sommarläger för ungdomar. Den inledande sprängningen var avsedd att döda så många som möjligt i det socialdemokratiska arbetarpartiet i regeringskansliet. Det andra steget var att ta livet av ungdomarna på lägret på Utöya, som kunde uppfattas som ”plantskola” för en ny generation socialdemokratiska ledare.

Behring Breivik visste precis vilka som var där. Hur de lämnats av på fastlandet av sina föräldrar. Hur de med pirrande förväntan åkt båt ut till ön. Hur unga vuxna väntade på dem där ute. Och att statsministern Jens Stoltenberg och den första kvinnliga statsministern Gro Harlem Brundtland skulle komma dit och tala.

Inriktad på att ta liv på Utöya

När han själv steg av båten hade han ännu inte en klar uppfattning om omfattningen av sitt dåd vid regeringshögkvarteret i Oslo. Nu var han istället helt inriktad på att ta livet av så många av ungdomarna på Utöya som möjligt.

Han höjde sitt vapen och sköt ihjäl den första som kom i hans väg. Följde sedan sin noga genomtänkta plan och sköt den ena efter den andra. Såg in i unga flickors och pojkars rädda ögon och hörde deras skrik, rop på hjälp och vädjanden om att skonas innan han åter satte fingret på avtryckaren.

Det var ingen vildsint och urskillningslös masskjutning mot försvarslösa som råkat komma i vägen för en vettvilling.

Han förföljde de som flydde. Lät kulorna slå ned bland dem som kastat sig i havet för att försöka undkomma.

Det var ingen vildsint och urskillningslös masskjutning mot försvarslösa som råkat komma i vägen för en vettvilling. Det var avrättningar, person för person, av oskyldiga som han valt ut av skälet att de befann sig just på arbetarpartiets ungdomsläger på Utöya. När Behring Breiviks framfart till sist kunde stoppas var 69 döda och 110 skadade.

Bestörtningen och chocken skulle kunna ha förlamat Norge. Men sorgen och mörkret ledde istället till en beslutsamhet att inte låta ondskan segra och förändra det öppna demokratiska samhället. Samtidigt som de fasansfulla berättelserna kom från överlevande manade statsminister Jens Stoltenberg till gemenskap och sammanhållning, att det goda och ljuset skulle segra.

Svår balansgång

Det var en svår balansgång med det egna regeringskansliet sprängt, med nära medarbetare döda, med ungdomar som haft livet framför sig skjutna på den ö där han själv en gång som ung tillbringat sommarveckor och dit han återkommit många gånger som toppolitiker för att tala.

Det går inte att förlåta ondska och kanske inte heller att komma till ro med sina upplevelser och minnen. Men det norska rättsväsendet klarade av att hantera Anders Behring Breivik. En helnorsk högerextremist ställdes inför rätta och dömdes efter en lång rättegång till lagens strängaste straff. Han tillåts klaga på isolering och brist på frihet, allt tröskas formellt genom de juridiska kvarnarna.

Men namnet Utöya för inte längre tankarna till ungdomar på efterlängtat läger på sommarlovet.

Även det politiska systemet lyckades klara sig igenom de påfrestningar som det utsattes för.

Men namnet Utöya för inte längre tankarna till ungdomar på efterlängtat läger på sommarlovet. Istället är det för evigt förknippat med Anders Behring Breiviks ondska och fanatism. Och med sår som kanske aldrig riktigt kommer att läkas.

LÄS MER: De flydde från Breivik för tio år sedan – så lever de i dag

LÄS MER: Jens Stoltenberg om extremismen från höger: ”Aldrig färdiga"

LÄS MER: Experterna om extremismen efter Breiviks terror 22 juli

LÄS MER: Bilderna vi minns från Utöya