Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sådan är dealen – och den gäller både män och kvinnor

Det är ett scenario som inte kan uteslutas; att jag en dag när allting är extra krångligt, bökigt och omöjligt bara sätter mig ner och ger upp, skriver Eric Hilmersson inför sin kommande föräldraledighet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det här blir min sista söndagskrönika på ett bra tag. Jag ska vara pappaledig och från den första maj kommer jag att ta ut lika lång ledighet som min sambo gjort – tio månader.

Det är inget skryt, det är bara en kort redogörelse för hur vi har valt att lägga upp det. Vi gör så för att vi vill, och för att vi kan. Det är jämställt, precis som regeringen vill att det ska vara, men det skiter vi egentligen i. Vi vill bara få ut så mycket som möjligt av den här magiska tiden, av de här overkliga, omvälvande bebisåren som aldrig kommer tillbaka.

Så vi delar lika, på samma sätt som man delade en chokladkaka på mitten när man satt med bästisen på en solig brygga och sommarlovet just hade börjat.

Den lilla har nyss lärt sig krypa. Mest bakåt, men även några svajiga steg framåt om dagsformen är god. Inom kort kommer hon att ställa sig upp och börja röja runt i lägenheten med en helt ny hastighet.

Jag bävar och jag längtar.

Det kommer bli tufft, stundtals. Det vet jag. Det kommer att komma stunder när jag känner mig maktlös, handfallen och klumpig. Rädd, trött och förvirrad. Arg, övergiven och ensam. För när sambon plötsligt inte är hemma längre utan på jobbet, då är det jag – och bara jag – som måste lösa alla de små kriser som uppstår.

Precis som min sambo gjort fram tills nu, när jag jobbat.

Det kommer att gå bra, det tror jag verkligen, men helt säker kan jag inte vara. Det kan också gå åt skogen. Det är ett scenario som inte kan uteslutas; att jag en dag när allting är extra krångligt, bökigt och omöjligt bara sätter mig ner och ger upp. Ringer sambon och säger: ”Det här går inte. Kom hem.”

Det har hänt andra. Aftonbladet-journalisten Patrik Syk, till exempel. Han var hemma med tvillingar – vilket naturligtvis är sju resor värre – och brakade helt enkelt in i väggen av stressen, pressen och sömnlösheten. Han skrev en text om det i vintras, en fantastisk text som visade hur jobbigt det faktiskt kan vara att ta hand om små barn, och många var vi som kände tacksamhet över hur ärligt och generöst han delade med sig av sin vånda och sina tillkortakommanden. Märkligt nog fanns det även de som menade att Patrik Syk borde hålla tyst om sina upplevelser och att han – eftersom han är man – inte har någon rätt att gnälla över något som kvinnor har stått ut med i alla tider.

Det är såklart helt felaktigt. Den som stannar hemma med barnen har per automatik förtjänat rätten att beklaga sig över vardagskampen som det innebär. Sådan är dealen. Och den gäller både män och kvinnor. Gud vet att jag kommer att utnyttja den till fullo.

Så då vet ni vad ni har att vänta någon gång kring mars 2020.

Vi ses på andra sidan.