120 gram omtanke, 1 liter kärlek och 200 gram skratt. Receptet på familjelycka hänger ovanför diskbänken i 83-åriga Ajna Anderssons kokvrå. Resten av väggarna i den lilla ettan på äldreboendet är täckta av maken Gustavs tavlor. Grönskande landskap hänger i vackra träramar. Han var konstnär och jazzmusiker. De träffades när Ajna var 21 år och levde tillsammans hela livet. Förra året gick han bort.
– I april, säger Ajna Andersson.
Barnbarnet Catrine Lazarevic, 28 år, är på besök. Hon rättar sin farmor.
– Nej, det var i februari, den 27 februari gick farfar bort.
Ajna minns inte såbra längre. Hontappar bort orden ibland.
– Man blir lite glömsk på äldre dar, förklarar hon.
Men hon minns att Gustav älskade att vara ute och gå. När han levde drog han med henne ut.Efter hans bortgångblev detsvårare för Ajna. Hon var rädd att gå vilse och inte hitta hem igen. Så hon höll sig kvar hemma.
– Jag blev ensam när Gustav försvann.
Honisolerade sig ochglömdebort att äta.Iblandtog hon fel medicin och blev sämre. Hemtjänsten kom några gånger varje dag.Hon svarade ja när personalen frågade om hon tagit sinamediciner och ätit middag, trots att hon inte riktigt mindes vad hon gjort under dagen.
Familjen oroade sig.Situationen gjorde att Ajna ville flytta hemifrån, till ett äldreboende där hon kunde få mer omsorg. BarnbarnetCatrine hjälpte henne att ansöka om en plats. I brevet till stadsdelenbeskrev de hennes otrygghet hemma.
Men socialtjänsten i Lundby sa nej. De ansåg att hemtjänsten räckte för att Ajna skulle uppnå en skälig levnadsnivå. Det kom som en chock för barnbarnet.
– Det jobbigaste var att jag verkligen kände att ansökan hade tydliga skäl. Att farmor inte åt, att hon inte gick ut, att hennes medicin blev fel. Och sen få tillbaka ett svar där de skriver, nej, det finns inga behov av boende. Jag blev förbannad.
Gunilla Johnsson, enhetschefbistånd i Lundby, kan inte kommentera enskilda fall som Ajnas. Men hon säger att socialtjänstens uppgift är att se till att alla andra insatser provas innan den äldre får flytta.Därför får inte allasom känner att de behöver flytta tillett äldreboende.
– Det hade väl varit bra om det var så. Men om vi ser att omsorgsbehovet kan tas om hand på ett annat sätt, till exempel med utökad hemtjänst eller dagverksamhet så måste vi pröva det först.
Catrine accepterade inte beslutet. Honhjälpte sin farmor att överklaga till Förvaltningsrätten. Efter några månader rev rättenupp kommunens beslut och slog fast det som Catrine vetat hela tiden: att Ajna inte kan uppnå en skälig levnadsnivå när hon bor själv.
Gunilla Johnson kommenterar inte Ajnas fall, utan generelltkring hur socialtjänsten tänker när Förvaltningsrätten ändrarderas avslag.
–Såhär i efterhand, kanske man tänker att det där skulle vi kanske inte ge avslag.
Hon säger att hon välkomnar att de äldre som är missnöjda med ett beslut överklagar.
–Domstorlarna blir som en kontrollfunktion för oss.
Men Catrine Lazarevic tycker att det är galet att det ska behövas en rättsprocess när det redan finns giltiga skäl.
–Kommunen ska ta de äldres mående på allvar, även om det är psykiskt.
I december flyttade Ajna till ett äldreboende.
– Jag är glad att jag drev på nu. Farmor hade aldrig klarat ta striden själv. Jag lider med dem som inte har anhöriga som orkar kämpa för dem, säger Catrine.
Ajna pekar på sin handled. Där sitter ett svart armband med enröd knapp som är lite nött. Ett trygghetsarmband.
– Om jag behöver någon trycker jag bara här så kommer de direkt, säger hon och ler.
