Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Anastasija Paltjyk: Ryssland stal min rätt till sorg

Utanför Engelska kyrkan fick GP:s Anastasija Paltjyk samtalet hon fruktat. Pojkvännen Marc hade tagit värvning när Ryssland invaderade Ukraina. Nu fanns han inte mer.
Hur ska man få tid att sörja en älskad, när krigets smärta finns överallt?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

På den första dagen av den fullskaliga invasionen gick min pojkvän utan att tveka för att försvara Ukraina från ryssarna. Jag stoppade honom inte och försökte att inte bli upprörd, med vetskapen om att det var nödvändigt.

Du kanske har läst om honom i GP:s artikel om de tre ukrainska soldaterna. Under de närmaste tre månaderna väntade jag konstant på hans meddelanden. Jag brukade skämta om att han var som Schrödingers katt – så länge han inte var uppkopplad var han både levande och död samtidigt.

Det kunde hända när som helst. Och det hände under striden i Donbas.

Han försökte få kontakt varje dag. När det för fjärde dagen i rad inte kom några meddelanden från honom kunde jag inte sluta oroa mig. Jag skrev till en vän för att se om hon kunde få reda på något om Marc. Genom några bekanta inom militären fick jag veta att allt var bra med honom. Jag blev glad och vidarebefordrade meddelandet till Marcs familj, avslutade arbetsdagen på gott humör och gick en promenad.

Tre timmar senare ringde telefonen. Jag stod på trottoaren utanför Engelska kyrkan. Det var Marcs mamma.

"Nastya, Marc dog," sa hon.

Det var som att falla

Hjärtat rusade för att hindra mig från att svimma. Jag satte mig på kyrktrappan. För bara en minut sedan var jag i ett tillstånd av upprymdhet, det hade känts som att jag flög. Nu var det som att jag föll. Orden i telefonen hade slitit av mina vingar. Jag kände hur jag ramlade, trots att jag fortfarande satt på trappan.

Jag fortsatte att falla när Marcs mamma, syster och volontärer sökte efter hans kropp i ytterligare en vecka. Eftersom han inte hade några dokument med sig var det svårt att identifiera honom. Vi kände igen Marc från ett foto av hans hand, taget i bårhuset. De frivilliga som jobbar där skyddar de dödas familj och skickar inte ett foto av ansiktet förrän de är säkra på att de har hittat samma soldat.

Vi hade turen att Marcs kropp togs bort från slagfältet på dagen för hans död (området är för närvarande ockuperat), så vi kunde hitta honom och ge honom en ordentlig begravning. Inte alla soldaters anhöriga har sådan "tur".

När jag kramade Marc för sista gången den dagen han skickades till armén, förstod jag och stötte bort tanken på att jag kanske aldrig skulle få se honom igen. Sedan kände jag mig konstigt nog tröstad när jag såg Marc igen, i bårhuset. Han begravdes i en stängd kista. Jag fick åtminstone se honom en sista gång.

Att förlora en älskad är som att bli fysiskt sårad. Först är det chock och adrenalin, och sedan gör det väldigt ont. När du har blivit sårad behöver du någon som tar hand om dig, håller dig säker och lugn, så att det inte blir komplikationer, så att du kan få kraft och återhämta dig.

Hela livet är ett krig

Även om jag är fysiskt säker – tack Sverige för att jag får skydd här – får jag ingen ro. Hela mitt liv nu är ett krig, även om jag inte är vid frontlinjen. Jag kan inte låta bli att följa nyheterna och oroa mig för släkt och vänner som är kvar i Ukraina, vänner och bekanta som slåss. Jag pratar ofta med människor som har upplevt mycket smärta och rädsla på grund av ockupationen, bombningarna, sett döden och förstörelsen av det som var dem kärt.

Krig är mycket smärta, den är överallt. Under sådana förhållanden är det mycket svårt att behandla dina sår, eftersom du varje gång återtraumatiseras av dina landsmäns smärta.

Ryssland dödade inte bara min älskade pojkvän, utan stal också möjligheten att lugnt uppleva denna sorg. För det här är inte rätt tid att sörja och gråta över de döda. Det är nödvändigt att vara samlad och stark för att kämpa för liv och frihet, så att soldaternas död inte är förgäves. Denna kamp pågår varje dag, varje ögonblick. För mig som journalist innebär det att berätta för världen vad som händer.

Sorg dränerar din styrka, så du måste medvetet blockera den. I stället finns det ilska. Ilska ger styrka för denna kamp.

LÄS OCKSÅ: Livet i en skyttegrav – soldaterna om krigets verklighet