Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Rädslan att kränka väger tyngre än viljan att hjälpa"

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Försäljningen av majblommor har knappt hunnit börja innan det kommer nyhetsnotiser om barn som blir rånade. I skrivande stund har jag läst om ett barn i Stockholm som blivit av med 800 kronor, en pojke i Västsverige som utsatts för ett grovt stöldförsök av några äldre killar, en pojke i Gävle som hotats till livet och ett barn i Norrköping som hotats utanför en livsmedelsbutik.
 
I ett försök att öka barnens trygghet har Majblommans riksförbund på vissa orter i Sverige för första gången infört sms-betalning istället för kontanthantering. Dessutom skickar de ut tydliga riktlinjer om att barnen skall gå med äldre syskon eller föräldrar. Samtidigt har barnen i Eslöv fått med sig en informationsskylt på rumänska efter en händelse förra året då barn kände sig ofredade av tiggare. Syftet är att vädja till EU-migranterna att ge barnen utrymme, enligt majblommeföreningen i Eslöv.
Med detta i bakhuvudet kan jag inte låta bli att fråga småkillarna som knackar på och vill kränga årets upplaga av majblomman om de har blivit utsatta för något. Det har de inte blivit, men att åka in till centrum och sälja utan att ha med sig en förälder är inte att tänka på, berättar de.

När jag var ung och sålde majblommor var den största oron att ingen skulle köpa av en. Nu verkar ungarna vara glada om de får behålla sin dagskassa och slippa bli dödshotade. Under mina år som journalist har jag haft en del med kriminella ungdomar att göra och har alltid förundrats över hur det gullas med dem. Jag har sett hur personal inom socialtjänsten lägger huvudet på sned och i princip klappar dem på huvudet, när dessa killar drar sina snyfthistorier för tionde gången, för att nästa dag misshandla, råna eller hota något nytt offer. Alltmedan unga brottsoffer sitter hemma och skakar för att de är så rädda att behöva vittna mot sina förövare. 

För att tala klarspråk så är Sverige stundtals ett mesland där rädslan att kränka någon väger tyngre än viljan att hjälpa dem som blir utsatta. Denna tafatthet blir ibland extra tydlig. Som exempelvis när det kommer rapporter om att allt fler lärare känner sig hotade av elever, utan att någon agerar. Eller, som nu, när barnen i Eslöv får med sig skyltar på rumänska för att man vill vädja till EU-migranterna att lämna plats till barnen.  Att hantera sådana problem genom att hänga på kidsen skyltar på rumänska är en typiskt svensk tafatt nödlösning, där man dessutom lägger en del av ansvaret på barnen.

 Om några år är det dags för mina barn att sälja majblommor och då är det är bara att se till att utrusta dem med överfallslarm, pepparsprej och fjäderbatong. För att hoppas på att någon makthavare skulle få för sig att det är dags att vända den här utvecklingen, är väl att hoppas för mycket.