I bilen på väg till kyrkan häromdagen, fick jag se Dan Corneliusson, liksom i förbifarten. Han stod där på trottoaren i solljuset och pratade med någon. Jag tror att han jobbar som fastighetsskötare i området. Alla vet inte vem Dan Corneliusson är. Jag vet. Och färdades tillbaka i tiden. Uefacupfinal 1982. Volkpark Stadion. Hamburg – IFK Göteborg. 0-1. Dan Corneliusson. För evigt ihågkommet. Aldrig bortglömt. Sträckt vrist och tyskar som likt uppblåsta ballonger blev av med luften och skrumpnade.
En människas liv mäts i år, men styrs av ögonblick. Så är det. Ögonblick som avgör ett helt liv. Hon och han. Deras möte på dansbanan för femtio år sedan som blev till livslång kärlek. En slump att de träffades, att det blev just dom. Bilen som fick sladd, ett ögonblicks oaktsamhet, tre meter längre bromssträcka och smällen, plåt mot kött, som drar in en människa i en mörk tunnel av skuld och minnesbilder. Livet. Fotbollen. Ögonblick som du alltid bär med dig.
Min mamma köade till Blåvitt-Kaiserslautern, semifinalen på Ullevi, en hel natt. För vår skull, min bror och jag. Jag var tretton år 1982. I ett hav av människor såg vi Tommy Holmgren snurra upp välbetalda tyskar, Turbo-Tord sprang nog sjutton mil på en lerig mittplan. Glenn Hysén. Torbjörn Nilsson. Det var David mot Goliat och den lilla staden i det lilla landet vann Europas hjärta.
En kväll många år senare satt jag på en krog och mitt framför mig på andra sidan bardisken satt han återigen; Dan Corneliusson, bortglömd av många, när tiden passerat förbi och nya namn ersatt de gamla. Zlatan, Messi och Ronaldo. Den globala, kommersiella fotbollens ikoner. Vem brydde sig om Dan Corneliusson? Vem visste vem han var och vad han betytt? Jag kallade till mig bartendern, beställde en öl till Dan Corneliusson och sa att han skulle hälsa från mig med orden: "Tack för åttiotvå." Så fick det bli och så blev det. Dan Corneliusson fick sin öl, tittade upp, vi sa ingenting, våra blickar möttes, han nickade, jag nickade tillbaka.
Jag går fortfarande på Blåvitt, nu med min familj. Vi drömmer om allsvenskt guld i höst och att äntligen få steka lite pyttipanna, guldpytt, som traditionen påbjuder. Det kommer nya matcher, nya hjältar och nya mål. När mina barn såg matchen mot Hamburg på dvd var deras första fråga varför de hade så korta, tajta byxor. En rimlig fråga. Byxorna var verkligen korta och tajta. De är snyggare nu.
Kärleken till fotbollen, till ett lag, till färgerna, är svår att förklara. Jag har försökt några gånger, men det finns inga bra och vettiga förklaringar. Kärleken finns i blodet och känslan innan en allsvensk premiär är som innan det första kärleksmötet, det där nervösa förväntansfulla som liksom uppfyller hela världen och lämnar allting annat utanför. Spänningen. Läget som uppstår. Tiden som står still innan bollen fångas upp av det vita nätet. Kyssen.
Jag såg Dan Corneliusson försvinna bort i backspegeln och log för mig själv.
Volkpark Stadion i Hamburg 1982. För evigt ihågkommet. Aldrig bortglömt. 0-1. Dan Corneliusson.
Här kan du se klipp från Blåvitt-Kaiserslautern.
Och här kan du se klipp från finalmatcherna mot Hamburg.
