Pontus Bäckström: Den där förbannade döden

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

HOW LONG IS NOW. Fyra ord på den vitmålade fasadväggen till det numera stängda konsthuset Tacheles i Berlin. Tacheles är jiddisch och betyder ungefär att tala direkt och ärligt. Som vi sällan gör, men kanske skulle vilja ibland. Jag var i Berlin som medföljande förälder på niornas klassresa. Min son går i musikklass. En kväll sjöng dom i Ludwigskirche, en gammal kyrka med rosafärgade stenväggar och ett kors som hängde ner över koret som en flygande drake med vingar av blänkande stål. Helt stilla var draken, som att den vore tillfälligt tämjd från sitt raseri, sin rädsla, hunger. Något hände där inne. Inne i mig. När tonåringarna sjöng.

ANNONS

Jag tänkte på livet. Och den där förbannade döden, som alltid skall göra sig påmind och väcka oro i själen. How long is now. Såg på ungdomarna där framme och lyssnade på deras sång. Anade deras kraft. Deras rädsla. På väg att kasta sig ut i livet. Längtan efter kärlek, sammanhang, att få höra till. Mitt eget liv passerade revy, som det sägs göra strax innan man dör. Allt jag varit med om. Kärlek som överlevt, trots allt. Det som gått sönder. Mina barn. Som jag en dag skall skiljas ifrån. Deras drömmar. Det kom en tår och jag lät den rinna ner över kinden, ville inte torka bort ögonblicket. Det finns inget vackrare än bultande tonårshjärtan och de sjöng för mig den kvällen.

Vi följde spåren av muren. Den som stängde in och förkrympte. Jag berättade om de vita korsen som satts upp som minnen över alla som blev ihjälskjutna när de försökte simma över floden Spree, till friheten på andra sidan. Och hur aktivister förra året, 25 år efter murens fall, monterade ner de vita korsen och skickade ut i världen. Till andra platser, där människor fortfarande riskerar livet när de försöker fly. Över andra murar, andra gränser. De vita korsen finns överallt, flyttfåglar med brutna vingar, krossade drömmar. How long is now.

ANNONS

Vi fortsatte till Förintelsemonumentet längre ner på gatan. Hundratals stenblock i olika storlek, miljoner judar som gasades ihjäl, men också alla avvikande, psykiskt sjuka, homosexuella, romer, oliktänkande, de som föll utanför mallen. Ogräset. Klottret på väggen. Mångfalden. Det brokiga livet. Någon berättade efteråt om känslan som dröjde sig kvar. Hur få och korta stegen var från det öppna, trygga området med de små stenarna som barnen lekte på, till den punkt då stenblocken reste sig och krympte himlen till endast skärvor av tynande hopp. Den punkt då vi var inneslutna och underkastade mörkret och ondskan. Det kan gå så fort. How long is now. Vi måste stå upp. Nu. Vi kan inte vänta, hoppas att det går över, inte är så farligt. När vi vet. Hur det kan bli. Låt nationaldagen bli en dag då vi står upp för det öppna och vackra samhället. En dag då den blåa flaggans gula kors också säger någonting om vita kors, om frihet och förtryck, om sjungande, bultande tonårshjärtan på väg ut i livet. Vi alla. Nu.

ANNONS