Det börjar dra ihop sig till att söka sommarjobb och en elev jag möter är mycket orolig och undrar ifall det går bra att skriva in sig på min adress – då slipper man ha postadress 424 som avsändare. Jag kunde inte säga ja till detta, och blev samtidigt väldigt ledsen över att den negativa myten om förorten till och med har smittat av sig till de som bor där.
Om man lever i en miljö där arbete inte är en självklarhet och där man betraktas som en andra klassens medborgare för att man till viss del inte har en svensk dialekt, då är det svårt att skapa den självkänslan som behövs för att ta för sig och förse sig med det som finns på det samhälleliga smörgåsbordet. Detta fick mig att fundera kring varför det i dag finns så många unga människor som inte tror att samhället är till för dem. Detta även fast man kan visa på många goda exempel på ungdomar som kommit från vår stadsdel och som det har gått mycket bra för i livet.
Jag kan tala i egen sak. Jag växte upp lekandes på den gröna ängen. Vi skrattade, vi lekte, vi firade nationaldagen och dansade runt midsommarstången, alla med en krans av blommor runt huvudet. Hyresvärden delade ut godis, fika och sedan var det dags för lekar. Vi gick i skolan, vi hade hemläxor och läste Utvandrarna redan i årskurs åtta! Vi slog oss, vi lekte med kulor i sanden, vi bytte bokmärken och skrev på doftande brevpapper till varandra. Vilken lycka, vilken barndom och allt detta på kullen. Ja, jag talar om kullen i Hammarkullen. Vi trodde på framtiden. Jag och mina kamrater vi tog för oss – kanske var det lättare då?
Skolan måste vara och är den självklara arenan för ett framgångsrikt liv genom dess utbildningsvägar. Vi vet i dag att om man saknar utbildning är vägen mycket lång till ett självständigt vuxenliv. Jag vill därför uppmana er alla att ta vara på möjligheten när man har den, att gå i skolan och skaffa en utbildning. Ni som redan har en utbildning – se till att ni blir förebilder för unga människor och hjälp dem in i vuxenlivet.
Alla i vårt avlånga land är viktiga dörröppnare men en dörr har en öppning åt två håll. Eleven som ville använda min adress, förstod att det inte var en hållbar lösning. Jag ville berätta att alla behövs – och skall vi få en värld värd att leva i, så måste alla människor räknas och ges samma värde. I dag ställs människor mot varandra och klassificeras i olika lag och det tråkiga är att många tar ut sig själva direkt till B-laget. De tror sig inte ha någon framtid eller förmåga och detta i sin tur leder till att de inte ens anger sin egen adress när de söker arbete.
När jag skriver denna krönika är det minnesdag för Olof Palme. ”Skolan skall vara en spjutspets mot framtiden”, sa han. Jag vill gärna tro att det han menade var att framtiden ligger i händerna på den generation som vi i skolan fostrar i dag.
Visst är det tjatigt att behöva läsa en krönika till om utanförskap. Men vi måste säga ifrån, vi måste höja rösten och visa på de goda exemplen tills de som har makten och pengarna att förändra, gör det, tills de som behöver höra oss, lyssnar.
Vi är många som kämpar och arbetar för att förändra. Vi måste få ungdomarna att tro på sig själva lika mycket som vi tror på dem.
