Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Peter Währborg: Peter Währborg: Sju miljoner i skatt räckte inte för att tömma urinblåsa

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En sann saga är ju egentligen en omöjlighet eftersom det är en saga, men när verkligheten överträffar dikten blir plötsligt sanningen lika osannolik som en saga. Kanske är det därför sagan säger så mycket om den verklighet som borde ha varit helt osannolik, precis som det är i sagans värld.

En kulen höstdag begav det sig så att den äldre herr Jansson hastade åstad till det stora sjukhuset som stolt lystrade till namnet Universalsjukhuset. Det hette så för det sades att där kunde man bota nästan allt. Skälet till herr Janssons lika hastiga som nödvändiga besök var den föga glamorösa åkomma som herr Jansson själv beskrev som att "han inte kunde pissa". Denna brist i språkbruk och diagnostisk kompetens rättades till av Systern som tog emot honom i det första besiktningsrummet:

"Herr Jansson lider av urinretention". "Just det", instämde Jansson, synbart plågad av sitt föga avundsvärda tillstånd. Snabbt och lätt tråcklade Syster in ett plaströr i herr Janssons förlängda del av det annars så svåråtkomliga vattenverket. Janssons anlete liksom hans suckar av lättnad avslöjade tydligt effekten av denna manöver. Nu väntade herr Jansson bara på doktorn som skulle hjälpa honom reda ut frågan om varför det plötsligt blev tvärstopp i den så nödvändiga avrinningen.

På sjukhuset är man noga med s.k. flödesprocesser, men det har inget att göra med den flödesbrist som herr Jansson led av. Snarare handlar det om hur länge man skall få vänta på en doktor. Herr Jansson hamnade i den minst angelägna flödesgruppen. Tolv timmar senare fick han gå hem eftersom det ändå kom en del urin på vanligt sätt. På Janssons fråga om utredning hänvisade doktorn till Vårdcentralen.

Trots sina 82 strävsamma år var Jansson flink med mobiltelefonen. Han ringde och fick besked om att det var kö och att man skulle ringa upp när det blev hans tur. Han hade tur, efter en timme blev det nämligen hans tur. Han fick besked om att han kunde få komma redan om en vecka. Men Jansson kunde inte kissa nu, så han blev arg och ringde en jourcentral som dock bara hade öppet när de andra hade stängt.

Nu började det tränga på igen så Jansson tog helt sonika en taxi till sin Närhälsa. De tömde honom igen på det smärtsamma överskottet i hans arma urinblåsa, men någon doktor dök inte upp. "Jävla Tvärhälsa", tänkte Jansson och undrade vad han skulle ta sig till nu. Det tog tre veckor till innan herr Jansson fick veta att en cancer invaderat hans kropp och att han borde ha kommit tidigare.

Det var då Jansson sa ett sanningens ord om den otillgängliga sjukvården. "De där politikerna som låter en vänta till döden knackar på dörren borde anmälas för trolöshet mot huvudman", utbrast han. Men så besinnade han sig och sa "nej, tvi vale, då skulle de ju kunna dömas till samhällstjänst".

Så dog Jansson. Över sju miljoner kronor hann han betala i skatt men någon vidare hjälp med att tömma sin blåsa fick han inte på äldre dar.