Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Peter Währborg: Peter Währborg: Påtvingad solidaritet är som ett tvångsäktenskap

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Stora omflyttningar av människor kommer att äga rum i alla tider på vår jord. Antingen det handlar om planerad utvandring eller ren desperat flykt har skälen handlat om att söka bättre villkor i livet. I slutet av 1800- och i början av 1900-talet utvandrade till exempel 1,3 miljoner människor från Sverige. Förutsättningarna för dessa migranter har dock varierat avsevärt. I spåren följer ofta långvariga konsekvenser både för dem som flyr och dem som skall öppna sina hjärtan. Det är då politikernas kunskap och kompetens prövas till det yttersta.

Den stress som migrationen förorsakar är tveeggad. Dels drabbar den förstås alla de människor som ibland flyr för sina liv men också dem som förväntas bereda plats för dem. I båda fallen skapas förutsättningar för allvarliga stressreaktioner med rädsla, frustration och aggression som naturliga följeslagare. Jag möter båda sidor i min vardag.

Problemet jag möter är kanske inte så mycket det fasansfulla faktum att människor tvingas på flykt. Vi kan väl alla förstå att människor flyr från någonting. Problemet här uppstår snarare när dessa migranter flyr till någonting som någon anser sig ha besittningsrätten till. Att känna sig hotad och rädd i den situationen är också en mänsklig rättighet. För denne någon skapar situationen en konflikt mellan vad man faktiskt känner och vad man vet att man borde tycka. När den påtvingade solidariteten sedan vrålas ut så avgrundslikt att fotvalven planar ut, så blir också de politiska konsekvenserna plattfotade. Påtvingad solidaritet är lika mycket värd som ett tvångsäktenskap.

Vi har sett det förr. I själva verket är vår historia full av sådana exempel på hur man till och med skapar motsättningar som egentligen aldrig har funnits. Det är då som främlingsfientlighet, apartheid och antisemitism frodas. I brist på respekt för den som känner sig hotad växer stressen till ett mörker utan nyanser. Illdåden till följd av detta mörker är många, begångna av såväl enskilda individer som hela nationer.

Detsamma gäller den som i desperation är på flykt och likt svenskarna i slutet av 1800-talet vill beredas plats i möjligheternas land. Möts man av misstänksamhet och hat får man tillbaka med samma mynt. Det är ingen domstol som avgör det rättmätiga i denna reaktion utan människors känslor; rädda, hotade och stressade människors känslor.

Samlevnad kräver någonting annat, som kunskap om varandra, respekt och frivilliga överenskommelser om villkoren. Det ständiga klandrandet av den ena eller andra parten påminner snarare om barn som bråkar och föräldrarnas uppgivna oförmåga att mäkla fred. Problemet blir än värre när hela kvarterets föräldrar (EU) skall analysera och komma överens om en lösning. Ungarna hinner slå ihjäl varandra i brist på föräldraskap. Det är så som EU är på väg att bli ännu ett eroderat fredsprojekt. När svenska politiker knappt ens vågar tala om detta problem, än mindre diskutera det öppet blir varje rädd och orolig svensk ett nytt offer för vanmaktens växande arméer.