Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Peter Währborg: Peter Währborg: Berättelsens läkande kraft

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ett liv som läkare är fyllt av berättelser – komiska, tragikomiska, förfärliga, otäcka och ibland alldeles …. underbara. Av förståeliga skäl är det svårt att dela med sig av alla dessa historier som får en att skratta, gråta eller bara förundras. Alla dessa berättelser har olika syften. Ibland ber jag som doktor bara att få veta saker, men andra gånger börjar berättelserna utan att jag egentligen frågat någonting.

Jag får ofta en känsla av att dessa berättelser också syftar till att min besökare själv skall få ordning och reda på sina tankar och känslor. Det är som om själva berättelsen har en läkande kraft genom att bringa ordning i tillvaron och att därigenom få formulera och omformulera det som hänt eller som man fruktar skall hända. I den stunden är lyssnandet lika viktigt som berättelsen, för utan lyssnare finns det ingen berättelse. I det enkla mötet kan allt det där uppstå som blir alltifrån komiskt till alldeles underbart. Lyssnandet blir en slags respektfull vänskapsförklaring. Några roliga och märkliga möten vågar jag mig på att berätta om.

Under en period för många år sedan arbetade jag i Småland. Min förste besökare en dag var en gentleman som skorrade på sitt hemlands tungomål så till den grad att jag först antog att han sökte för någon halssjukdom. Med en kraftfull och inte helt elegant manöver intog han besöksstolen och utbrast:

”20 spänn för en stor pilsner och dagens, det är billigt!”

”Ja det är det”, svarade jag något förvånad över hans öppningsreplik. ”Var gör man ett sådant fynd”, undrade jag lite försiktigt.

”Nä”, sa han, ”det vet jag inte. Men billigt är det.”

Jag var på väg att fråga om det inte fanns något matställe i staden som till och med tog frikort men avstod. Språk och kultur kan vara ödesdigra knepigheter i kommunikationen med patienter.

Hemma i Göteborg arbetade jag till exempel under en tid på ett privatsjukhus där hjärtpatienter från bland annat Tyskland opererades. Sjuksköterskorna på avdelningen var mycket kunniga och erfarna, men så var det där med språket. En av dessa tysktalande patienter var ganska orolig under sitt uppvaknande ur narkosen. Den som vanligt uppmärksamma och lite barska sköterskan uppmärksammade hans plockande med narkosslangen och utbrast vänligt men bestämt:

”Nein, nein, ligg still. Sie haben eine schlange im hals.”

Det fungerade inte alls. Mannen for upp ur sängen och höll på att försämra operationsstatistiken drastiskt med sitt fäktande efter respiratorslangen. Man kan förstå den arme mannen. Även sköterskan fick snart veta att schlange betyder orm på tyska.

Det är väl ändå tur att våra hjärtan talar samma språk i hela världen.