Jan Björklund tog över ett parti som hette Folkpartiet och samlade 7,5 procent av rösterna bakom sig. Tolv år senare – på landsmötet i höst – lämnar han över ett parti som heter Liberalerna och som med knapp nöd lyckades klara sig kvar i riksdagen.
Den snabba sammanfattningen är alltså att Skenesonen haft en lite motig tid som partiledare.
Riktigt så enkelt är det förstås inte.
Irrade runt med en skolväska
De första åren präglade till stor del av den begränsade roll en partiledare i ett mindre alliansparti tvingades spela i regeringsställning. Medan Moderaterna tagit hand om de flesta tunga portföljerna kom Björklund ständigt dragande med sin skolväska.
Det – parat med hans bakgrund som militär och vurm för ett svenskt Natomedlemskap – gjorde att de flesta nog uppfattade FP-ledaren som en mycket smal politiker. Som dessutom fastnat för två frågor som inte lockade de stora väljarmassorna.
Partiet tappade också väljarstöd i valen såväl 2010 som 2014.
Fram till dess hade Jan Björklund dock ett starkt stöd internt. Där visade han andra sidor och hade en förmåga att ena ett parti av fria tankar.
Efter det att Alliansen tappade regeringsmakten växte utrymmet att profilera partiet.
Missade att utnyttja M-kaoset
Men medan Centerpartiet och dess ledare Annie Lööf hittade sin roll – C rusade i opinionen efter det att dåvarande Moderatledaren Anna Kinberg Batra helt misslyckades med att förklara hur hon menade att partiet borde förhålla sig till Sverigedemokraterna – irrade Liberalerna runt i ett ingenmansland.
Visst. Partiet hade ett nytt namn, var fortfarande för ordning och reda i skolan samt Natomedlemskap. Men i övrigt var profilen inte helt tydlig för väljarna.
Men i takt med att Alliansen blev allt mer suddig började saker och ting hända inom Liberalerna. Sommaren 2017 utmanades Jan Björklund av Birgitta Ohlsson. Plötsligt tvingades han på ett annat sätt att visa vem han var och bekänna färg.
I Almedalen den sommaren höll han ett djupt ideologisk tal. Ja, snarast ett brandtal för socialliberalism.
Hittade sin roll efter striden
Partimedlemmarna gillade vad de hörde och ett par månader senare hade så många distrikt uttalat sitt stöd för Jan Björklund att Birgitta Ohlsson drog tillbaka sin kandidatur.
Man kan ha olika uppfattning om det som hänt sedan dess, men det är lätt att argumentera för att Jan Björklund efter det att han vann striden med Birgitta Ohlsson på allvar har hittat sig själv och sin roll som partiledare.
Under hela valrörelsen har med med en skärpa som få andra partiledare förmår att plocka fram ständigt argumenterat för sin ideologi – liberalismen – och vad den spelat för roll förr och nu. Och när andra partier skötte sina överläggningar bakom lyckta dörrar visade Liberalerna en öppenhet som är smått unik för svensk politik.
Tre välkomna år
Även om det inte helt och hållet varit till väljarnas förtjusning måste man konstatera att Jan Björklund stått stadigt i den storm som präglat tiden efter valet. Han har varit tydlig med vad han velat och förmått att argumentera för sin sak.
Därmed inte sagt att han lämnar en lätt uppgift till sin efterträdare. Partiet har inte bara en svekdebatt efter brytningen med Alliansen att hantera. Frågan om vilken position partiet ska ha i framtiden återstår också.
Flera av de tänkbara efterträdare som nämnts stod på den andra sidan i striden om regeringsfrågan. De tre år som återstår till nästa val kommer att behövas för att hitta rätt.
