Jag skrev det i en chatt till min jämnårige vän Patrik Lundberg, efter att han i Dagens Nyheter berättat om sin ofrivilligt ensamma jul. Det är en fin text, eftersom den ovanligt nog är skriven utan sagoslut eller hopp. Det finns ingen räddning för Patrik. Det känner han och därför skriver han det. Resultatet blir också intressant eftersom det skapar svallvågor av empati. I kommentarsfält skriver läsare att han "gärna får fira med dem"! Vilket ju är konstlat, eftersom det är så lätt för var och en att offra det som inte är ett offer.
Att bjuda in en av Sveriges mest uppburna journalister till julbordet vore ju snarast att bära hem en trofé, inte att offra något. Ingen i kommentarsfältet skriver heller att texten har fått de dem att tänka till och att de nu kommer fira sin julafton på ett äldreboende, eller bjuda in hemlösa.
Själv var min jul just sådan. Avvikande och aldrig särskilt privat eller familjeintrovert. Eftersom mina föräldrar var officerare i Frälsningsarmén firades varje jul istället på kåren, i församlingen, bland alla andra som var ensamma eller inte ville att andra skulle vara det. Volontärer arbetade och dukade fram och jag minns hur de alltid fick så mycket beröm för det offer det innebar. Vilket var märkligt. Det här var ju min jul? Den enda julen.
Jag minns mitt första möte med en vanlig jul. Jag firade med min dåvarande flickväns familj och det var en chock.
Ju äldre jag blev i kyrkan och Frälsningsarmén, desto mer förstod jag hur annorlunda det var. Jag var. Jag började längta efter ett vanligt svensson-liv. Där varje kväll inte var vigd till någon kyrklig aktivitet, där varje middag och samtal inte handlade om Gud. Jag längtade efter vanlighet.
Jag minns mitt första möte med en vanlig jul. Jag firade med min dåvarande flickväns familj och det var en chock. Över hur extremt mycket tid det lades på att laga mat. Det hade vi aldrig gjort? Maten lagades dels av volontärer, men framför allt så värmdes den mest upp: Det var ofta donationer som kom från hotell. Men på den normala julafton stod man plötsligt fyra timmar och slavade vid spisen, för att sedan högtidligt slå sig ned och äta i...tja, typ 30 minuter? Och efter det? Absolut ingenting. Ja, absolut Kalle Anka och julklappar, men väldigt lite magi eller normalitet att längta efter. Och jag kände massor av tomhet. Inte för att det jag upplevt var dåligt – utan för att inte fattade vad jag romantiserat?
Julen är inte helig för mig. Tvärtom förstår jag nu ångesten den skapar, inte minst eftersom den egentligen är så innehållslös.
Ju äldre jag blivit har jag insett att jag burit på en latent dröm om att bara få vara normal. Kunna köpa en läsk på stan utan att det svider i plånboken. Gå på restaurang, låta kvällarna vigas till tre timmar planlös tv. Få barn och ett habilt liv med grill och öl i solen.
Sen fick jag allt det. Och då blev jakten plötsligt omvänd.
Julen är inte helig för mig. Tvärtom förstår jag nu ångesten den skapar, inte minst eftersom den egentligen är så innehållslös. Det är ju bara traditioner och vanor som mytologiserats. Och känner man så blir det lätt att inkludera fler. Kanske framför allt påminna sin omgivning – mina barn! – att julen kan vara en inkluderande högtid, inte exkluderande. Bjuda in fler, inte färre.
Allt det där har jag råd att göra och känna, eftersom jag tillhör det normala.
Och att känna precis hur man vill inför julen? Det borde normaliseras.
