Det ryska krigsfartyget Perekops ankomst markerade med all önskvärd tydlighet en ny fas i förbindelsen mellan Kuba och Ryssland. Kubas president Miguel Díaz-Canel försäkrade åter sitt stöd för Vladimir Putin och Rysslands krig i Ukraina och banade därmed vägen för de avtal som undertecknades under det fyra dagar långa flottbesöket.
Här finns en rad överenskommelser som innefattar att Ryssland kan hyra kubansk mark under minst trettio år för en rad olika projekt som turistanläggningar, livsmedelsbutiker och oljedepåer för omfattande leveranser. Men här finns även hemligstämplade dokument som innefattar detaljerna i ett militärt samarbete.
USA:s reaktion är hittills avvaktande men säkerhetsexperter hävdar att Joe Bidens administration överraskats av den nya offensiva ryska aktiviteten gentemot Kuba. Det ryska engagemanget avstannade i princip efter Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens avveckling på 1990-talet.
Minns krisen 1962
Men dessförinnan var Kuba en viktig schackpjäs i det kalla kriget mellan Sovjet och USA. Och världen stod stilla under missilkrisen 1962. Sovjetiska fartyg närmade sig då Kuba med avskjutningsramper, avsedda för kärnvapen. USA:s president John F Kennedy spelade ett högt spel men tvingade till sist fartygen att vända. De redan utplacerade ramperna på Kuba monterades också ned. Vad få visste då var att den sovjetiska ledningens krav var att USA skulle göra samma sak med de amerikanska ramper som fanns i Turkiet och som var riktade mot Sovjet.
Men att krisen var över betydde inte att spänningen mellan Sovjet och USA om Kuba var avslutad. Den fördjupades snarare och de bojkotter och sanktioner som beslutats efter Fidel Castros revolution 1959 blev allt mer omfattande. Kuba stod isolerat från sin mäktiga granne USA, bara nittio sjömil bort.
Sovjet tog då över den tidigare amerikanska dominansen över Kuba. Rent ekonomiskt innebar det bland annat att Kubas sockerskördar inhandlades till överpris och att olja och andra förnödenheter såldes till underpris. Sovjet hade därmed fått en viktig strategisk utkikspost mot USA under det kalla kriget.
Vid Michail Gorbatjovs makttillträde i Moskva förändrades den sovjetiska Kubapolitiken dramatiskt. Sovjets intresse för Kuba avtog och avspänningen mellan öst och väst inleddes. Den kubanske ledaren Fidel Castro klagade när jag i Havanna 1987 fick möjlighet att ställa några frågor till honom:
– Förr hade ledarna i Moskva hattarna nedtryckta nästan över ögonen, men de såg vikten av vårt samarbete. Nu har Gorbatjov en hatt som sitter på svaj högt uppe på huvudet som i en amerikansk film, men han ser ändå ingenting.
Fanns hopp på förändring
Kubas isolering tilltog och den ekonomiska krisen ledde till ännu svårare förhållanden för den kubanska befolkningen. Politiskt drogs tumskruven ytterligare åt mot oppositionella.
Men med Barack Obama som president såg det ut som om det skulle kunna bli en normalisering av förbindelserna mellan USA och Kuba. Obama besökte Kuba 2016, som den förste amerikanske presidenten på 88 år, och en rad överenskommelser antogs för att förenkla kontakterna. Allt förändrades dock när Donald Trump valdes till president och det mesta återgick till det gamla. Joe Biden har inte heller intresserat sig för Kuba och utgått från att Ryssland har fullt upp med Ukraina.
USA har militärbasen Guantànamo kvar på Kuba även efter revolutionen. Nu väntas den upprustas med ytterligare avancerad teknik som svar på det nya rysk- kubanska samarbetet.
Förhoppningarna som fanns vid Obamas besök för sju år sedan – om både ekonomiska och politiska förändringar i Kuba – har grusats de senaste åren. Kubanerna plågas av svåra levnadsvillkor med brist på det mesta. Organisationen Prisoners Defenders som uppmärksammar de politiska fångarna redovisar regelbundet hur fängelserna är överfyllda av människor som fängslas för sina krav på demokrati och frihet.
Hoppets fönster är stängt. Och de ryskkubanska avtalen minskar ytterligare möjligheterna till förändring.
LÄS MER:USA bygger ut militärt i Kinas närområde
