Medan den förre medlemmen Storbritannien hotar att bryta avtalet med EU om Nordirland och strider med Frankrike om fiskerättigheter, väntar sex länder på Balkan på att få släppas in. Inte heller i Slovenien fick de ett besked av en oenig union.
Utvidgningen av unionen till Balkan:
Montenegro, Serbien, Albanien, Nordmakedonien, Kosovo och Bosnien-Hercegovina har kommit olika långt. Men det dröjer säkert minst tio år innan alla 27 EU-länderna kan acceptera dem. Frankrike och Nederländerna vill i nuvarande läge inte utvidga unionen. EU lovar dock att fortsatta med ekonomiska satsningar och samarbeten.
– Så länge samarbetet finns där och utvecklas – och det menar jag att det gör – kommer också de reformer som är nödvändiga att komma på plats. Det kommer att ta tid, men de kommer på plats vartefter, säger statsminister Stefan Löfven till TT och Ekot efter toppmötet i Brdo utanför Ljubljana.
Senast EU utvidgades var när Kroatien släpptes in 2013.
EU:s plats i världen:
Ekonomiskt är EU en världsmakt, men inte politiskt. Med olika åsikter och nationella intressen är det svårt eller omöjligt att spela den globala roll som EU-ledare önskar. USA och Nato är en hörnsten i unionens säkerhet. Men Europeiska rådets ordförande Charles Michel varnar: ”Vår enhet är vår huvudsakliga tillgång. Genom att agera tillsammans kommer vi att dra nytta av våra styrkor.”
EU måste kunna agera självständigt, bli starkare ekonomiskt och inom säkerhet och EU-försvar, enligt Michel. Ett utkast till vad som kallas en strategisk kompass är klart i november. Om EU-ledarna kommer överens kan en ny politisk färdriktning vara klar nästa sommar.
Men EU-parlamentarikern Guy Verhofstadt är inte imponerad över alla väckarklockor som ringer för Europa men inte leder till något.
”Vi trycker alla på snooze-knappen och hoppas att världen bara låter oss sova. Det gör det inte. Spänningarna ökar över hela världen, så vår splittring kommer bara att fortsätta att göra oss svagare. Våra partners ignorerar oss. Våra fiender misshandlar oss”, skriver han.
Relationen till USA:
Efter uttåget ur Afghanistan och USA:s säkerhetspakt med Australien och Storbritannien är president Emmanuel Macron upprörd. Fransk försvarsindustri har gått miste om en ubåtsorder. Den amerikanske utrikesministern Antony Blinken har kommit och bett om ursäkt, att USA tagit deras historiska partnerskap för givet. Även president Biden lovar bättring.
Men Macron tror bara på fakta, säger han och ser G20-mötet i Rom senare i månaden som ett tillfälle att prata ut med Biden. För fransmännen har krisen blivit en drivkraft för den större europeiska militära integration som han eftersträvar.
Förhållandet till Kina:
Kina är en rival med en annan syn på demokrati och mänskliga rättigheter, men också en partner. Förbundskanslern Angela Merkel drev igenom ett investeringsavtal med Peking, men det är lagt på is. Förbindelserna är spända efter övergrepp på minoriteter i Kina och oliktänkande i Hongkong. Men det är en balansgång. Kina är en viktig handelspartner med ett snabbt växande inflytande på flera kontinenter.
Mycket tyder på att Merkel efterträds av socialdemokraten Olaf Scholtz med stöd av bland andra De gröna. Det kan leda till ett mer kritisk tysk attityd till Kina. Det skulle kunna påverka EU, men är osäkert. Även här tar länder egen hänsyn.
Belarus och Ryssland:
Nya sanktioner kan följa på att Belarus misstänks använda migranter som ett vapen i konflikten med grannländerna. Nu omfattar EU-sanktionerna 166 personer och 15 enheter. Lufttrafikföretag har svartlistats efter att ett plan från Ryanair tvingades ner i Minsk och en oppositionell journalist greps. Viseringar återinförs för belarusiska regeringstjänstemän som vill resa till EU.
Cirka 700 politiska fångar hålls för närvarande kvar av regimen. Men så länge Lukasjenko har den ryske presidenten Vladimir Putins stöd sitter han kvar. Putin är EU:s största säkerhetspolitiska hot. På en lång lista över väpnade tvister med Ryssland inblandat finns annekteringen av Krim och konflikterna i östra Ukraina, Syrien, Georgien, Nagorno-Karabach och Libyen. Men, återigen, i EU finns delade meningar om vad som kan göras för att få Putin på andra tankar, om det ens är möjligt.
EU:s ledare står inför ett dilemma. De drar i olika kompassriktningar. Drivs det för långt undergrävs sammanhållningen och unionens existens i nuvarande form.
