Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nour Jaara går på tivoli med sin vän Yazan Doubal.

Nour Jaara från Damaskus vill inte kallas flykting

28-åriga Nour Jaara utstrålar styrka. För ett år sedan träffade GP:s team henne på gränsen mellan Serbien och Ungern. Hon var sjuk och hade vandrat långt, men blicken var fast och hon hade ett mål. Under året som gått har vi försökt spåra henne och nu har vi äntligen fått napp.

 

För ett år sedan träffades vi vid gränsen mellan Serbien och Ungern. Nour Jaara från Damaskus kom gående på järnvägsspåren mellan majsfälten. På järnvägsstationen i Budapest tältade tusentals flyktingar och de ungerska myndigheterna höll på att stänga sin gräns med ett högt taggtrådsstängsel. Men fortfarande kom grupper av flyktingar gående längs spåren och runt om i Europa välkomnades de av både länder och frivilliga.
– Det var en sådan lättnad att komma till Österrike. Jag kände att om jag svimmar här kommer någon att ta emot mig.

Nu sitter vi vid ett köksbord i Luxemburg. Nour har kokat syriskt kaffe och vi tittar på fotografier från hennes flykt genom Europa.
– Ungern och Serbien var värst. I Ungern togs vi till ett läger och jag visste inte vad som skulle hända. Det påminde mig om kriget. I början trodde vi att det snart skulle ta slut, men sedan blev det bara en oviss väntan. Jag avskyr att vänta.

Nour Jaara är 28 år, hon talar fem språk och hade ett eget företag i Damaskus. Hon har en drastisk humor och en smittande energi. 
– Andra syrier som är här orkar inte riktigt med mig. De tycker att jag är för aktiv. De flesta har familj och säger att jag inte förstår hur det är att ha barn. Nej, tack och lov för det.
Flykten tog sammanlagt 16 dagar. Hon säger att de förändrade henne i grunden.
– De dagarna hjälpte mig att gå igenom allt som har hänt sedan: all ensamhet och rädsla. Du saknar din familj, dina vänner, varenda centimeter av ditt land. Jag tänker på hur hårda de 16 dagarna var, att bli hunsad av polis och myndigheter men också att bli hjälpt och hjälpa andra i samma situation. Det lärde mig mycket.

Men att komma fram till Luxemburg innebar inte att tryggheten kom tillbaka.
– Jag var aldrig rädd att dö av bomberna och beskjutningen i Syrien. Här behöver jag inte vara rädd för det, men jag har förlorat en känsla av trygghet. På ankomstboendet bodde jag tillsammans med två albanska kvinnor. Jag hade aldrig sovit i samma rum som främlingar förut och kunde inte sova på åtta dygn. Jag var så rädd även om jag förstod att de inte var farliga. 

I Syrien bodde hon med sin familj i ett stort hus i de gamla delarna av Damaskus. Nour förklarar att det är normalt att man bor med sin familj tills man gifter sig, inte som i Europa där man flyttar hemifrån i 20-årsåldern.
– Vi är självständiga och har våra egna liv, men vi bor i samma hus.
Hennes föräldrar och två yngre bröder är kvar i Syrien. Hon har oftast kontakt med sin mamma flera gånger i veckan. 
– Under nio dagar gick det inte att ringa. Det bombades intensivt då och jag hade med mig telefonen överallt. Så ringde mamma fyra på morgonen och sa att de var ok, att de hade kommit ut ur skyddsrummet. Mamma är inte den klagande sorten. Inte som jag. Hon försöker alltid se saker från den ljusa sidan. När jag ringer och känner mig olycklig eller desperat säger hon alltid att det går över och att jag inte ska oroa mig
 

Din pappa, vad säger han?
– Han säger att jag är hans son nummer ett. Och han tycker att det är en komplimang. De har alltid uppmuntrat mig båda två och de säger att de saknar mig, men samtidigt är de lättade över att jag är på ett säkert ställe.
Nour blev tvungen att lämna sin familj och sitt land när myndigheterna trodde att hon var spion. Hon fick möjlighet att resa till Italien på en språkkurs våren 2015 och valde att åka tillbaka till Damaskus, vilket väckte misstankar.


Det var mitt under brinnande krig, varför sökte du inte asyl i Italien?
– Jag planerade aldrig att lämna Syrien för gott. Jag ville hem till min familj. Men när jag insåg att de bevakade min mejl och min Facebook och skuggade mig överallt blev jag så fruktansvärt rädd. Jag var inte rädd för att dö, men att fängslas, det gjorde mig riktigt rädd. Jag har sett vad de har gjort med andra.

Flera av Nours vänner har dött efter tortyr och många har bara försvunnit. Genom att vara aktiv i hjälparbete och motsätta sig soldaternas plundringar i gamla stan hade hon redan blickarna på sig. Samma vecka som hon kom hem landade dessutom en granat i grannhuset och raserade delvis en av väggarna i hennes rum. Då bestämde hon sig för att det var dags.

Banden hem är starka. I ryggsäcken som Nour bar under flykten fanns förutom lite kläder, första hjälpen, en skruvmejsel, smink och några smycken – också en flaska med sand från stranden i Latakia.
– Vi brukade åka dit och bada. Det är fyra timmar från Damaskus med bil.


Även om längtan till hemlandet nästan går att ta på är Nour fast besluten att etablera sig i Luxemburg. Alla papper är ännu inte klara men hon hoppas att snart få sin flyktingstatus fastställd. Under tiden försöker hon lära sig hur byråkratin fungerar i det nya landet.
– Det finns massor med sociala aktiviteter för nyanlända. Jag kan gå på multikulturell frukost och på multikulturell lunch. Man träffar samma människor och pratar om samma saker. Det börjar bli så tråkigt. Jag vill lära mig hur man får ett jobb, hur man skriver ett europeiskt cv, vilka papper man måste ha. 

För att lära sig mer om affärer och jobb startade Nour ett projekt tillsammans med en organisation. Det blev välbesökta föreläsningar och workshops. Nour jobbar vidare inom projektet och arbetar dessutom med översättningar för en handelsskola. Men innan hennes status är formellt klar får hon varken söka jobb eller bostad på öppna marknaden. Eller resa.
– Så fort jag får pappren klara ska jag resa. Jag vill åka till ett soligt land. Här har det regnat varje dag hela sommaren. Om solen kommer fram vill jag stoppa in ljuset i en burk för att spara. 
Hon pekar på krukväxterna på fönsterbrädan. 
– Ingenting vill växa.

Rummet ligger i ett gammalt hotell som har omvandlats till flyktingboende. Inklusive pentry och badrum är det knappt 20 kvadratmeter och hon delar det med en kvinna från Gaza. Från den lilla hallen med badrum kommer man in i rummet med våningssäng, garderob, en lagerhylla, ett litet skrivbord, en fåtölj och ett köksbord vid fönstret. Ska tre personer sitta vid bordet får man flytta undan fåtöljen i hörnet.
– I Syrien var mitt badrum i den här storleken. Men du lär dig att acceptera en massa saker. Det finns det som är värre.

Nour vill öppna ett internationellt kafé. Hon är förvånad över att Luxemburg som har många nationaliteter och tre officiella språk har så få ställen där man kan träffa människor utanför sin egen grupp.
– Olika kvällar ska det vara olika typer av verksamhet. Musik, poesi, hantverk, mat av olika slag. Det finns så mycket att lära sig om andra kulturer. Även om kriget, tortyren och allt dödande är förfärligt finns det några goda sidor med alla som är på flykt. Vi får en möjlighet att mötas. Innan kriget var det många som inte visste någonting om Syrien. Nu är vi här och kan berätta. Jag inser att många här är rädda för den förändringen, men det är en unik möjlighet. Människor som har tuffa erfarenheter har mycket att dela. Vi har miljoner idéer och bär på något människorna här ännu inte känner till.

Nours ögon glittrar och hon talar på både in- och utandning. Jag tar en klunk av det kardemummadoftande kaffet. Hon berättar om när hon fick sitt körkort i Luxemburg.
– Det var så mycket papper jag skulle ha. Jag tänkte att detta kommer att kosta en månadslön. I Syrien har vi inga skatter, men vi har heller ingen samhällsservice. När man gå i pension får man 20 procent av sin tidigare inkomst, ingen kan leva av det. Och minsta intyg kostar. Här var det gratis. Det tar tid att förstå hur allt fungerar.

Nour vill inte bli kallad flykting.
– Det är så begränsande. Jag tycker inte om att bli kategoriserad. Flykting är en politisk beteckning, det säger ingenting om vem jag är som person. Jag vill inte att mina drömmar och idéer ska begränsas. Ordet flykting väcker stereotyper av någon som är fattig, hemlös och främmande. Visst finns det skillnader mellan våra kulturer men det gör det mer spännande. Annars är vi som ni. Vi vill studera, ha arbete, familj.


Genom sina språkkunskaper har Nour lätt att få nya kontakter och att förstå samhället omkring sig.
– Vissa som kommer hit blir väldigt isolerade och håller fast vid sina traditioner mer än de skulle göra i sitt hemland. Vissa traditioner måste man ändra utan att för den skull ge upp vem man är. Vissa saker kan man lära ut till andra. Integration är en tvåvägsprocess.

När hon kom till Luxemburg kände hon ingen här. Nu har hon många europeiska vänner och några syriska. På kvällen träffar vi Yazan Doubal som kommer från en stad i södra Syrien. Han studerade engelsk litteratur i Damaskus och här arbetar han med teater i väntan på att hans papper ska bli klara. Vi tar bussen till det tillfälliga tivolit som byggt upp i centrala Luxemburg. Nour tycker att luxemburgarna är dåliga på att roa sig.
– Det är ett land med affärsfolk. De vaknar tidigt, jobbar mycket och går och lägger sig. Ska de roa sig åker de någon annanstans. Men generellt är folk här trevliga. 

Båda har känt på att attityden till asylsökande har förändrats i Europa. Men Nour menar att de som uttrycker sig rasistiskt oftast har egna problem.
– De kanske inte gillar sitt jobb men måste göra det ändå.

Vi åker en form av slänggunga som tar oss högt, högt upp. Det känns som om man ser hela landet. Väl på marken igen berättar Nour och Yazan att de ibland åker till gränsstaden Schengen och har picknick.
– Där kan vi titta in i Tyskland och Frankrike.

Nour och Yazan är två unga, välutbildade personer vars liv har kommit i kläm i ett förödande krig som aldrig verkar ta slut. De kommer säkert att klara sig bra i sitt nya hemland, men tillsammans med miljontals andra delar de exilens villkor 
 – I Luxemburg finns så många nationaliteter. Jag känner mig inte som en främling här. Men jag hör inte till. Jag har många som jag träffar och kan prata med, men ingen som jag kan dela känslor med, ingen som ser hela mig, säger Nour.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.