Inte sedan Ola Ullsten bildade en ren folkpartiregering 1978 har landet haft en så smal regering. För andra gången inom fem dagar har Magdalena Andersson valts till statsminister och nu ska Socialdemokraterna med 100 mandat – eller 29 procent av riksdagens ledamöter – på egen hand styra landet.
Ulf Kristersson kallade det ”en nio månader lång övergångsregering, utan mandat från någon” – och det är svårt att argumentera emot. De partier som släppte fram Andersson i statsministeromröstningen gjorde inte annat än att hoppa på varandra från talarstolen.
Får svårt att styra
Ingen kunde missa att Socialdemokraterna i praktiken inte har något regeringsunderlag: Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet verkar alla numera mest ha fokus på att markera distans till S och profilera sig inför nästa års val.
Budgeten har redan fallit till förmån för reservationen från M/KD/SD – och på egen hand kommer S-regeringen inte få igenom ett enda förslag i riksdagen. Magdalena Andersson tror att partiets långa regeringsvana och samarbetsförmåga ska lösa detta.
Frågan är om man ska ta det för givet. Visst, att Miljöpartiet inte längre är en del av regeringen kommer möjligen att ge förslagen en annan profil som är lättare att acceptera på andra sidan blockgränsen. Men varför skulle partierna där vilja underlätta för Socialdemokraterna?
Oppositionen lika svag
Att regeringen är historiskt svag säger också en del om oppositionen. Till skillnad från i Göteborg, där Ulf Kristerssons partikamrat Axel Josefson lyckats hålla ihop alliansen och utnyttja splittringen på vänstersidan till att ta över styret – visserligen i minoritet, men ändå – har Ulf Kristersson misslyckats med båda delarna.
Lite större kreativitet hade man kunna vänta sig av någon som säger sig vilja leda landet.
Under försommarens regeringskris gav han upp försöken att bilda regering. När C inte ville göra L sällskap och luta sig mot SD – ja, då var Kristerssons idéer om hur man skulle kunna bryta dödläget slut. Den senaste veckan har han legat förvånansvärt lågt och under måndagens framträdande i riksdagen verkade han mest längta till valdagen, i hopp om att den ska ge ytterligare ett mandat till hans sida. Lite större kreativitet hade man kunna vänta sig av någon som säger sig vilja leda landet.
Svårare med fler partier
När Ola Ullsten bildade sin minoritetsregering 1978 bestod riksdagen av fem partier. I dag är de åtta. Att bilda majoriteter och att styra landet har blivit svårare.
Partierna är fler och mindre. Med det följer ett större behov av att odla en egen profil och en lite udda följd av att samarbetet på vänstersidan kollapsat är att alla trots allt verkar väldigt nöjda.
Jag ber om ursäkt om jag är tråkig nu – men att alla ska bli vinnare är faktiskt en komplett omöjlighet.
Socialdemokraterna är nöjda för att de slipper ha Miljöpartiet som barlast i regeringen.
Miljöpartiet är nöjda för att de slipper sitta i regeringen och kompromissa ihjäl sig. Vänsterpartiet för att de äntligen räknas på riktigt. Centerpartiet för att de fått chansen att visa sitt oberoende åt alla håll.
Alla räknar de kallt med att de plötsligt ska synas bättre. Växa.
På andra sidan den politiska spelplanen råder en liknande optimism. Röran på vänstersidan ska få väljarna att söka sig till säkrare marker.
Jag ber om ursäkt om jag är tråkig nu – men att alla ska bli vinnare är faktiskt en komplett omöjlighet. Det kommer aldrig att finnas mer än hundra procent och 349 mandat att dela på.
Att bryta sig loss och profilera sig på egen hand kan lika gärna vara ett högriskprojekt. Ta en titt på hur det gått för Liberalerna efter det att de vandrade iväg från Januariavtalet. Succé är inte ordet som ligger närmast till hands.
LÄS MER:Planen: Så ska Magdalena Andersson styra utan MP