Det finns inga mejl kvar att svara på och att-göra-listan är avklarad. Mobiltelefonen på flight mode. Det finns inga Facebook-notifikationer. Inga replys på Twitter att svara på. Inga likes på Instagram. Jag har tagit bort alla mina konton på sociala medier. Jag ville få lite lugn och ro och nu är allt tyst. Helt tyst.
Min dotter beskriver vår nyköpta hemtelefon som ”en mobil som sitter fast i väggen”. När den ringer svarar hon med sitt namn och frågar vem det är. Hon älskar att man aldrig vet vem det är som ringer.
Jag har börjat läsa böcker och gå långa promenader. Kroppen gör ont och jag känner mig äldre. Vad ska jag göra av all tid?
Vännerna tycker att jag ältar för mycket och i stället borde lägga tiden på att hjälpa andra, så jag hjälper andra.
Pappa tycker att jag borde ta hand om mig själv så jag värmer en vetekudde, tänder ett par ljus och läser Max Tegmark.
Min sambo tycker att jag är modig som berättar att jag är trött så jag fortsätter berätta att jag är trött. Så jävla trött.
Jag känner mig som en 60-årig, ledbruten gammal pundare. När jobbandet, resandet, tänkandet, skrivandet, pratandet, bloggandet, nätverkandet och tyckandet tystnat så blir det tyst. Helt tyst.
Som en snöglob du skakat i 32 år och sen plötsligt håller still. De små vita flingorna inuti hinner lägga sig till rätta. Det grumliga vattnet blir klart. Du ser konturerna av ett par vita figurer i det ljusblå vattnet. De ser inte glada ut.
Ibland stänger jag in mig och drar ner persiennerna för att slippa se alla badglada strandfamiljer. Tittar på en dokumentär om Wikileaks, Poetry slam eller Deepak Chopra på Netflix och tänker att jag nu åtminstone lär mig något. Att jag gör något av min tid, något jag kan bocka av på min lista.
Då och då blir jag arg. Ställer mig upp, skriker och slänger vetekudden i väggen så att den går sönder och jag behöver laga den med en hårsnodd. Jag tar på mig kläder, drar på mig hörlurar och sätter på metal på högsta volym.
Jag går ut genom porten och tar stora kliv, viftar bestämt med armarna och grymtar med hela ansiktet bakom solglasögonen.
Det tar mellan 20 och 35 minuter innan något händer. Jag kan inte beskriva känslan men det känns som ro. Att jag inte behöver göra något, bara sätta en fot framför den andra och repetera.
Jag kommer hem. Diskar. Lägger pärlplattor. Hjälper andra med deras problem. Ber om hjälp. Kollar på en dålig amerikansk actionfilm. Lägger mig klockan åtta.
Jag vet inte vad jag ska kalla det. Kanske du känner igen dig. Kanske inte.
Men ingen hade förberett mig för det här. För tystnaden.
Tummen upp
Dokumentären Louder than a bomb om en stor poesitävling för ungdomar i Chicago. Det smäller både i hjärta och skalle. Magiskt. Kolla Netflix.
Tummen ner
Senaste säsongen av Orange is the new black.
