Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En formell anslutning till Nato innebär att Sverige ändrar politik och accepterar kärnvapen, skriver Britt-Marie Mattsson. Bild: US AIR FORCE/Montage GP
En formell anslutning till Nato innebär att Sverige ändrar politik och accepterar kärnvapen, skriver Britt-Marie Mattsson. Bild: US AIR FORCE/Montage GP

Britt-Marie Mattsson: Natomedlemskap betyder att acceptera kärnvapen

Nato förfogar över kärnvapen. Sverige står därför utanför försvarsalliansen. En ansökan om medlemskap betyder att det svenska beslutet om nej till atomvapen först måste rivas upp.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

Vid Folk och Försvars årliga konferens har frågan om svenskt medlemskap i Nato åter aktualiserats. Nästa steg i det alltmer nära svenska samarbetet med försvarsalliansen skulle kunna vara ett fullvärdigt medlemskap.

Nato grundades efter andra världskriget 1949 och har numera 30 medlemmar. Alliansen har, efter Sovjetunionens upplösning, utvidgats med flera tidigare öststater som tidigare fanns inom Warszawapakten. Den är den utvidgningen österut som Rysslands ledare Vladimir Putin har som grund när han kräver att Nato inte expanderar ytterligare.

För svenskt vidkommande är det inte i första hand de nu framförda ryska hoten och kraven som styr synen på Nato. Det är i stället en rad beslut som fattats efter en hård försvarsdebatt både mellan och inom de svenska partierna och som ledde till att den svenska linjen stadfästes. Det helt övergripande är Sveriges beslut att säga nej till kärnvapen.

Kärnvapendiskussion i Sverige efter kriget

Det var långt ifrån självklart att Sverige efter andra världskriget skulle utesluta atomvapen i sin försvarsberedskap. De förödande amerikanska bomberna över japanska Hiroshima och Nagasaki 1945 ledde till Japans kapitulation och till att kriget även på den fronten var över.

Försvarets forskningsanstalt FOA tog initiativet till den svenska forskningen och ÖB förordade 1954 svenska atomvapen och fick stöd av Högerpartiet, liksom majoriteten av de svenska borgerliga tidningarna. Regeringspartiet Socialdemokraterna var dock djupt splittrat. Utrikesminister Östen Undén noterade efter ett regeringssammanträde om kärnvapen 1955 i sin dagbok:

”Somliga medlemmar av regeringen tycktes inte vara helt motståndare till sådant vanvett.”

Bland dessa, skulle det visa sig, fanns både statsminister Tage Erlander och försvarsminister Torsten Nilsson.

Splittringen inom partiet innebar att en studiegrupp tillsattes och i början av 1960-talet hade partiet samlats kring ett motstånd mot kärnvapen. Men det var först 1968 som regeringen formellt deklarerade nej till svenska atomvapen. I det beslutet låg att Sverige inte heller kunde vara medlem i Nato, som förfogade över amerikanska kärnvapen. Även Natomedlemmarna Storbritannien och Frankrike utvecklade vapnen.

Beslutet oförändrat

Sveriges beslut om kärnvapen har inte förändrats och Sverige har också aktivt drivit ickespridningsavtalet. Norge och Danmark blev Natomedlemmar 1949 men Finland står fortfarande utanför. Den finska linjen efter kriget – ”Finlandiseringen” – har kritiserats, men samtidigt beskrivits som en realpolitisk nödvändighet för att minska spänningen med den mäktige grannen i öst. Finland ingick ett vänskaps-samarbets-och biståndsavtal, VSB, med Sovjet 1948 och har beskyllts för en undfallande politik.

Sveriges neutralitetspolitik har också kritiserats, särskilt under andra världskriget. Sveriges linje formulerades som ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig.” Men Sverige tillät den tyska permittenttrafiken och exporterade järnmalm till Tyskland samtidigt som brittiska stridsflygplan kunde passera svenskt luftrum. Baltutlämningen efter kriget är ett mörkt kapitel i svensk historia.

Det var först vid utredningar på 1990-talet som delar av den svenska anpassningen till västs försvarssystem under kriget offentliggjordes, neutraliteten beskrevs då som en dimridå som dock tjänat Sverige väl. Eller som statsminister Tage Erlander uttryckte det: ”Svenskarnas absoluta vilja att undvika att bli inblandade i krig.”

Avvisade Nato på grund av kärnvapnen

Och det var också i det avseendet som ett svenskt Natomedlemskap avvisades. Natos devis är ”en för alla och alla för en”, vilket innebär lojal uppställning för varje medlemsland som angrips eller behöver militär hjälp. Även den svagaste länken i alliansen skall försvaras.

Med vilka vapen? Kärnvapenmotståndet växte under 1970-och 1980-talen då öst stod mot väst mitt i Europa och ett krig, kanske av misstag, kunde utlösas med slagfältskärnvapen eller medeldistansrobotar.

Sverige befäste då inställningen att ett Natomedlemskap var uteslutet med hänvisning till de kärnvapen som alliansen förfogar över och inte är berett att utesluta ur vapenarsenalen.

En formell anslutning till Nato innebär därför att Sverige ändrar politik och accepterar kärnvapen i alliansens försvarssystem.

LÄS MER: Linde: Ryssland försöker nedvärdera EU

LÄS MER: Soldater i Visby efter rysk upptrappning

LÄS MER: Natos generalsekreterare: ”Verklig risk för konflikt”

LÄS MER: Nato-chefen: Vi respekterar Sveriges beslut