Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/9

När medicinen kom till byn

Läkemedelsjättar köper ingredienser i Indiens industristäder Hyderabad och Visakhapatnam, områden där bybor vittnar om dödfödda barn, grönt vatten och ständig huvudvärk sedan läkemedelsfabrikerna flyttade dit. Att bota din familjs åkomma kan ge en annan familj än hemskare sjukdomsbild. En sjukdomsbild som indiska myndigheter dessutom förnekar.

Läkemedelsindustrin hade länge sitt centrum i Hyderabad i centrala Indien. Fabrikerna orsakade så mycket föroreningar i vatten och luft att regeringen satte expansionsstopp på fabrikerna som i stället expanderade i kuststaden Visakhapatnam, 60 mil öster om Hyderabad. Där fanns hav, Bengaliska viken, att släppa ut avfall i, goda kommunikationer, bra tillgång på el och land. Expansionsprocessen startade runt år 2000 och fortsatte i flera år. 

Pollution Control Board, PCB, är den indiska myndighet som ska säkerställa att alla miljöregler efterföljs i världens näst folkrikaste land. K Venkateswara Rao är miljöchef med ansvar för Andhra Pradesh, delstaten i öst, där Visakhapatnam ligger. 

– Eftersom vi på PCB hade en väldigt, väldigt dålig erfarenhet från Hyderabad såg vi till att alla företag som flyttade till kusten hade rätt utrustning, den senaste, med den mest avancerade tekniken för att förhindra föroreningar, säger K Venkateswara Rao.

Fungerar era åtgärder i Visakhapatnam? 

– De fungerar till hundra procent, säger han. 

 

En annan bild

Boende på plats ger en helt annan bild. 

När man stiger ur bilen i Thanam, som ligger nära kusten, 20 mil sydväst om Visakhapatnam, möts man av en tät, frän och stark lukt. Det luktar som en blandning mellan avbrända fyrverkerier och torr kartong. Luften är tung och tjock att andas. 

– Man känner fara för sitt eget och de andras liv hela tiden, säger Medishetti Parvathi, 55 år. 

För tjugo år sedan var Thanam en liten jordbruksby. Enligt Parvathi var vegetationen runt åkrarna då grön och vild, som den fortfarande är längs vägen dit. Hennes familj har bott här i flera generationer, och odlat marken runt omkring. Läkemedelsfabrikerna i industriområdet som syns bakom husen började byggas runt 2004. 

Boddapally Mangaratnam är 40 år och sitter bredvid Medishetti Parvathi. Hit, till muren utanför sitt hus kan hon gå, men inte längre. 

– Det började med att mina muskler började domna i benen. När jag kom till en läkare sa han att benen i min kropp börjar mjukna och att det med allra högsta sannolikhet berodde på vattenföroreningarna. Han rådde mig att flytta, säger Boddapally Mangaratnam.

Varje morgon går kvinnorna i byn till den lokala vårdstationen för att få varsin spruta med smärtlindring. 

– Så börjar vår dag. Männen åker hemifrån tidigt för att arbeta. Det är vi kvinnor som är hemma hela dagarna, som går omkring i luften och som diskar och tvättar i det förorenade vattnet, säger Boddapally Mangaratnam.

 

Vattnet smakade kemikalier

Runt 2010 togs fabrikerna i bruk och de boende började känna lukterna i luften. Snart därpå förändrades grundvattnet. 

– Det smakar starkt av kemikalier, säger Boddapally Mangaratnam. 

Inte långt efter 2010 kom de första symptomen på huden – pigmentförändringar och utslag. I dag har många, särskilt unga kvinnor, valt att lämna Thanam.

– Min svärdotter var gravid. När hon födde barnet var det dödfött. Det fanns inga ben och inga organ, säger Medishetti Parvathis.

En annan kvinna fick, enligt byborna, missfall efter sju månader. Det är ytterligare ett hälsoproblem som har uppkommit bland personerna som lever i Thanam, utöver muskeldomningar och lungproblem. 

– Det är ingen som vill giftas in i någon av våra familjer. Kvinnor här kan inte få barn längre, säger Medishetti Parvathis. 

Familjerna är redo att lämna sina hem. 

– Vi kan bo i slummen, bara vi får en liten bit jord så att vi kan försörja oss. Men det får vi inte. Då har vi inget annat val än att stanna här, där vi har arbete, säger Boddapally Mangaratnam. 

Efter någon timme i byn Thanam har vi alla, reporter, fotograf, tolk, chaufför och guide, en fruktansvärd huvudvärk. När vi lämnar industriområdet bakom oss och ser skorstenarna hosta upp sin rök i backspegeln sväljer vi varsin huvudvärkstablett – paracetamol, troligtvis producerad någonstans på den indiska landsbygden. 

 

Svensk koppling

I Nagar city, en fiskeby nära Annavaram, 50 kilometer norr om Visakhapatnam, är det ett enda företag, Divi’s, som breder ut sig. Företaget har två fabriker. En i Hyderabad, som svenska AstraZeneca köper läkemedel från, och en här utanför Visakhapatnam. Även den internationella läkemedelsjätten Pfizer, med betydande verksamhet i Sverige, köper läkemedelsingredienser från den här delen av Indien. Nu vill Divi’s bygga en tredje fabrik i kustbyn. 

– Det är så många som lider av det förorenade vattnet. Folk runt omkring förstår inte hur allvarlig situationen är. Om inte problemen stoppas kommer hela byn, och alla andra liknande byar längs kusten, försvinna, säger K Arun Kumar, 23 år gammal.

Vi kör förbi stora ståtliga grindar i guld och blått. Grusvägarna är fria från skräp och kantas av träd som står planterade i oljetunnor med Divi’s logga på. Den stora vägen smalnar av och leder genom en stor by, med låga hus, fram till havet. 

– Folk vägrar att köpa fisken så vi får äta den själva. Men vi är rädda för vad den gör med oss. Den både luktar och smakar kemikalier. Och titta på färgen, den ska inte se ut så här. Den ska vara silvrig, säger Vasupalli Erriam, 45 år. 

 

Döda sköldpaddor och delfiner

Hon sitter utanför sitt hus i byn och filéar ett tjugotal små fiskar som skimrar vackert i blått och grönt.  

2004 hade byn 70 till 80 fiskebåtar. Men fångsten har minskat drastiskt. Nu är det bara två båtar som går ut varje morgon. 

– Det är inte ovanligt att det ligger döda sköldpaddor och delfiner på stranden när vi kommer ner, säger M. Suri Babu, fiskare, 37 år gammal. 
Han berättar vidare att de förr om året fick ett ton fisk på en dag. Nu får de inte ens hundra kilo. Dessutom beskriver M. Suri Babu hälsoproblem som liknar dem i byn Thanam. 

– Föroreningarna förstör våra naturtillgångar. De förstör våra grundläggande behov, som dricksvatten, vår hälsa och fisken som är det viktigaste, vårt levebröd. 

Från de blå och guldiga grindarna, genom hela byn, och ut på en pir går rör som leder ut fabrikens avfall i havet. 

– Tidigare gick rören bara halvvägs ut på piren. Men eftersom vi och många andra klagade på den starka lukten byggde företaget ett längre rör. Nu släpper de ut sitt avfall 1,5 kilometer ut i havet i stället. Varje natt när de släpper ut avfallet luktar det fortfarande förfärligt, säger den unge killen K Arun Kumar. 

Trots att det inte är natt är lukten på piren tydlig. En frän stank som liknar avbrända fyrverkerier och torr kartong. 

 

Vill inte ha konkurrens

E A S Sarma har en doktorsexamen i kärnfysik och har arbetat som tjänsteman i Indiska regeringen för både social- energi- och finansdepartementet. Han lämnade regeringskansliet 2000. Sedan dess har han varit en aktivist och arbetat mot korruption och föroreningar, bland annat. 

– I välfungerande länder kan kapitalism vara en bra sak. Det leder till konkurrens och bättre produkter för kunderna. Men i många länder, i Indien till exempel, vill inte företagen ha konkurrens. Företagen flyttar hit för att slippa svara på frågor. 

Han säger att Indien har ett välfungerande regelverk. Men reglerna efterföljs inte. Om någon döms, blir konsekvenserna låga. 

– De som ska implementera miljölagarna, och se till att de följs, är också korrupta och politiserade. 

I Sverige har diskussioner länge förts om vad produktion i så kallade utvecklingsländer får för konsekvenser på lokalbefolkning och miljö. Stora svenska företag brukar hävda att det är bättre att vara på plats och påverka till positiv förändring, än att undvika ett land för att där finns problem – som korruption till exempel. 

– Företag kommer inte komma hit och påverkar positivt. För de är företag och de drivs av samma agenda – att tjäna pengar. Varför skulle de bry sig om att förändra Indien? säger E A S Sarma.

För ett gott rykte, och rädslan för ett dåligt, kanske? 

– När de kommer till Indien skiter de i lagar och regler. Det är här de tjänar pengarna. Många utländska företag är skyldiga till att hjälpa Indiens politiker att upprätthålla korruptionen. 

 

Startar dagen med en spruta smärtstillande

Kvinnorna  i Thanamstartar dagen med en spruta smärtstillande. Barnen har hudutslag i ansiktet. Vattnet smakar starkt av kemikalier och vi får huvudvärk efter en timme. Fiskarmännen har tvingats sälja runt 70 fiskebåtar för att deras fångst har minskat från ett ton till knappt hundra kilo. Döda delfiner och sköldpaddor blåser upp på stranden.  

Men K Venkateswara Rao på Pollution Control Board, ansvarig för det berörda området, är alltså nöjd. Deras insatser fungerar till hundra procent, säger han. 

Är standarderna tillräckliga? Är det ingen som tar skada när avfallet har renats? 

– Ja, de är tillräckliga.

Finns det inga företag som smyger igenom?

– Nej. De hittas, tas fast och stoppas från att fortsätta.

Det som vi såg i Thanam, mörkgrönt vatten som skummar, lukten och huvudvärken då? 

– Föroreningarna i vattnet kommer från hushållen. Inte fabrikerna. Hushållens sanitet är ett stort problem. Om lukten: det finns ingen läkemedelsproducent i världen som inte luktar. Och huvudvärken vänjer man sig vid. Femte gången man åker dit får man ingen huvudvärk längre. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.