Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sarah Britz Bild: Jessica Segerberg

"När det vansinniga blir normalt"

Är du en medlöpare, protesterar du högt eller tittar du åt ett annat håll och håller tyst? På Motståndsmuseet i Amsterdam får du det svar du antagligen inte vill ha.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För visst vill vi se oss som den modiga, den som tar strid när människovärdet förminskas?

Mellan 1940 och 1945 var Amsterdam ockuperat av tyskarna. Omkring 80 000 judar deporterades till de nazistiska koncentrations- och förintelselägren.

Ungefär 18 000 överlevde.

Var tredje av de 25 000 judar som gömde sig under kriget angavs av sina landsmän.

På Motståndsmuseet möter besökarna etiska och moraliska dilemman som Amsterdamborna ställdes inför.

Steg för steg in museets interaktiva scenerier och etiska frågor ruckas min självbild av den som behåller det kritiska tänkande.

Jag kan vara en medlöpare. Kanske till och med vara den granne som sägs angett Anne Franks familj 1944?

När ockupationsmakten ville räkna de judiska familjerna motiverades det med att man måste veta för att kunna stötta dem. Därefter avgränsades de till att bara få bo i vissa kvarter.

Kontroll och ordning

En förutsättning för den slutliga deporteringen.

Det är med de små, små stegen som verkligheten förändras. Det som förr verkade vansinnigt blir med myrsteg ett normaltillstånd.

Men det kan också gå ganska fort.

Kravet på ordning, reda och kontroll leder i vissa kommuner till tiggeriförbud. Och i Eskilstuna förvandlades tiggeriförbudet till att handla om tillstånd som i förlängningen blev en rättighet att köra bort, håna och trakassera människor som tiggde.

Ett förbud tolkades som en rättighet att ta lagen i egna händer.

I SD-ledda Sölvesborg vill kommunen inte köpa in samhällskritisk konst. Liv Strömquist ”mens-konst” beskrivs som ett avskräckande exempel. Den kommunalt ägda konsten ska vara ”klassisk och tidlös”.

Det som är konstens kärna, att kritisk granska, röra om, väcka tankar och diskussion elimineras. I stället ska den smycka och bara vara njutbart.

Icke-konst som politisk propaganda. Som hissmusik.

I Sölvesborg vill kommunen heller inte skylta med regnbågsflaggan – den som symboliserar alla människors lika värde.

Det är de små, små stegen som gör att vi inte ser när stora förändringar är på gång. De små, små förändringarna kräver mer av oss än att gå till valurnorna vart fjärde år.

Fattiga människor ska inte synas i det offentliga rummet, konstverk ska inte skapa debatt och en kommun ska inte visa att man står upp för alla människors lika värde.

Är du en medlöpare, protesterar du öppet eller tittar du åt ett annat håll?

Ett besök på Motståndsmuseet i Amsterdam öppnar ögonen för det som händer i Sverige i dag.