Jag kan känna det den då sjuttonåriga Elaine kände för kärleken William bara genom att spela låten ”Always be my baby” av Mariah Carey. ”U remind me” av Usher tar mig tillbaka till 2001 då jag konfronterade min pappa i bilen från Skavsta flygplats. Den låten väcker mycket. Märkena av mitt hjärta som slog hårt innanför min bröstkorg när jag skrek om allt han gjort mot mig. Den suddiga vyn av tårarna som välde ut. Jag kan känna skäggstubben i hans ansikte mot mina handflator då jag slog honom i bilen. Men jag kan också höra hur dörren stängdes då jag rödgråten klev ut i motorvägen för att aldrig se honom igen. Låten av Usher hördes dovt när han körde bort. Musik kastar dig tillbaka till minnesbanken oavsett om det är goda eller dåliga minnen. Jag minns även hur jag dansade med mina bästa vänner på fritids i slutet på 80-talet. Skratten, blickarna och fladdret av glädjerus i magen när jag hör Michael Jackson.
Det var med skräck men inte särskilt stor förvåning som jag såg Leaving Neverland. Någonstans visste väl alla att man inte kompenserar en förlorad barndom genom att sova med små pojkar. Det jag inte var beredd på var att Jacksons metoder av grooming, som de skildras i dokumentären, var så lika de jag utsatts för. Nätterna efter dokumentären följdes av sömnsvårigheter och panikångestattacker. Dokumentären har satt folk i två läger av att försvara eller döma Michael Jackson. Jag vet vilket läger jag befinner mig i. Men så finns det en annan debatt och det är huruvida man ska ta bort Jacksons musik från diverse kanaler eller inte. ”Mute Michael Jackson” lyder uppmaningar på olika håll.
"Jag förstår mångas panik"
En neurolog lärde mig att musik har en fantastisk inverkan på minnet. Vi har lättare att komma ihåg sifferkombinationer bara vi adderar en melodi på det. Det finns demensboenden som spelar musik från tiden då de dementa växte upp. Det gör inte bara att de minns bättre, de mår bättre också.
Jag förstår mångas panik över att sluta spela Jacksons musik. Att radera den är att radera folks tillgångar till sina minnen. Radera vår relation till flera decennier. Radera en epok. En diktatur där musiken eldas upp, inte för att den är dålig utan för att vi inte tycker om musikern. Så budskapet, dansstegen, minnena ska för alltid raderas. Jag tror inte att det är rätt väg att gå. Det finns skäl att ta bort låtar som uppmanar kriminella handlingar som sexuellt ofredande av barn och kvinnor, till exempel. Men att ta bort melodier för att upphovsmannen är kriminell är en annan sak.
"Lyssna på dem som varit tystade"
Jag tycker inte att vi ska uppmana folk att sluta lyssna på Michael Jackson. Jag tycker istället att vi ska uppmana till att lyssna på dem som varit tystade alldeles för länge – de sexuellt utnyttjade barnen och de nu vuxna överlevarna av sexuella övergrepp. Alldeles för många tycker att det är besvärligt att ta in statistiken, att det är sex barn i varje klass som utsätts i Sverige, vilket Stiftelsen Barnhusets undersökning visade 2015. Och när de hör någon berätta i medier så klickar de förbi artikeln eller sätter på en annan kanal. Börja lyssna, och se dokumentären Leaving Neverland till exempel. Lyssna på de utsatta och tro på oss.
Vad det gäller Michael Jackson så kommer tyvärr hans musik för alltid att påminna mig om det han utsatt pojkarna för. Så han kommer inte höras i mina högtalare. Men det är ett val jag gör och jag tycker resten av världen får göra sina val.
