Moderaterna har inte alls lyckats vinna på att ärkefienden på andra sidan blockgränsen krisar. Tvärtom. Ulf Kristerssons parti står för en statistiskt säkerställd nedgång till 20,5 procent i juni månads GP/Sifo.
Det är förstås inte alls vad Moderaterna hade tänkt sig med 85 dagar kvar till valet.
Men det befäster en bild som blivit allt tydligare: de två stora är inte längre planeterna allt kretsar kring i svensk politik. Det vi ser – och kommer att se efter valet – är ett mer splittrat och polariserat politiskt landskap.
Svårbegripligt förhållande till SD
På ett plan kan man tycka att Socialdemokraterna och Moderaterna skjutit sig själva i foten, och i båda fallen är det förhållandet till Sverigedemokraterna och inställningen till migration som orsakat problem för de två partierna.
Moderaterna har aldrig fullt ut återhämtat sig efter det att Anna Kinberg Batra öppnade dörren för Sverigedemokraterna för att sedan – möjligen, ingen vet säkert – försöka stänga den.
Ulf Kristersson har å ena sidan sagt att han inte tänker förhandla med SD, å andra sidan att han aldrig hade släppt fram regeringen Löfven. För väljarna kan det säkert vara en ekvation som är svår att få ihop.
Socialdemokraterna har inte gjort det mycket lättare för väljarna. Skillnaden mellan "inga murar" hösten 2015 och dagens tal om att partiet styrt upp den tidigare regeringens "ohållbara" migrationspolitik är så stor att det är svårt att inte grubbla över vilket av detta Stefan Löfven bottnar i på riktigt.
Höger-vänsterskalan säger inte allt
I denna förvirring har väljarna försvunnit åt lite olika håll: jämfört med valresultatet 2014 är det Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet som vuxit – och därmed blir bilden faktiskt mer logisk.
Höger-vänsterskalan som gjort svensk politik någorlunda begriplig tidigare räcker inte längre till för att förklara de politiska skiljelinjerna.
Kring millennieskiftet lanserade en internationell forskningsgrupp GAL-TAN-skalan, som de senaste åren fått allt större uppmärksamhet i svensk debatt. Modellen ställer "grönt, alternativt och liberalt", mot "traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt".
Nu är det förstås inte så enkelt att den här modellen förklarar allt. Det finns människor som är oerhört traditionella, men ändå har ett hjärta öppet för andra. Precis som det finns internationalister som arbetat och rest över hela världen, men inte förstår poängen med att andra ska ha samma möjlighet.
Internationell solidaritet och svenska jobb
Men den ger en viktig pusselbit. Socialdemokraterna och Moderaterna har traditionellt fångat upp stora grupper som drar åt samma håll i fördelningspolitiska frågor. I takt med att migration och nationalism hamnat högre upp på dagordningen har det blivit tydligare att de har svårt att göra alla sina gamla väljare nöjda.
Plötsligt är det inte lika enkelt för Socialdemokraterna att förena internationell solidaritet med att värna jobben för svenska arbetare. Eller för Moderaterna att stå för frihandel och öppna gränser samt konservatism och ett bevarande av det ursvenska.
Och då finns Vänsterpartiet, Centern och Sverigedemokraterna där för att locka med sig väljare som prioriterar det ena före det andra in i det nya politiska landskapet.
FAKTA: Tre tendenser
KD:s kris fördjupas
Kristdemokraterna är nu nere i 2,6 procent och frågan är om tillräckligt många väljare är villiga att hjälpa partiet kvar i riksdagen. Inte minst som Moderaterna backar.
MP dansar på linjen
Miljöpartiet hamnar för andra mätningen i rad precis på riksdagsspärren. Tiden i regeringsställning har tagit hårt på partiet som hade 13 procent av väljarna bakom sig i juni 2014.
Blocken nästan lika stora
De rödgröna är något större än alliansen – 39,9 respektive 38,7 procent – men inget block är ens i närheten av att kunna drömma om egen majoritet.
