Sarah Britz
Sarah Britz Bild: Jessica Segerberg

Min mamma dog på Alla helgons dag

Det var inte överraskande, snarare väntat, men trots detta är det mycket märkligt att det faktiskt hände. Jag satt i en kyrka i Milano och bad för att hon skulle slippa lida mer, samma minut som hon tog sitt sista andetag drygt 300 mil därifrån.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Den som är troende kallar det kanske att gud visade sig i handling för mig, men själv känner jag mig lite som en snyltare, lite skenhelig.

För varför ber man om något av någon man inte tror finns?

En gud kan väl inte visa sig för någon som bara ber om hjälp när det är kris?

Det är ju inte en riktig relation, tänker jag.

När jag fick samtalet om att hon var borta och insåg att vi på något sätt var sammanflätade, mamma och jag, lördag klockan 14.30 kan jag välja att tänka att det var ett märkligt sammanträffande. Eller välja att tro på, och känna tröst i, att jag kanske medverkade till att hon nu fått ro.

ANNONS

Nu googlar jag ”sorg” eftersom jag måste veta om jag är normal. Från att ha vänt mig till gud frågar jag Vårdguiden som säger ja – jag är normal. Jag funkar helt okej, har svårt att sova för hon stör mig om nätterna, går till jobbet men när jag kommer dit känner jag mig som när man är hemma efter att ha varit sjuk och tror man är frisk men väl på arbetsplatsen upplever man sig svagt febrig och frånvarande. Inuti finns en molande stress, som om jag glömt något viktigt någonstans. Typ ett barn.

Jag säger högt ”jag har ingen mamma längre”.

Som för att smaka på hur det känns.

Jag pratar med henne. Jag söker fina foton. Men mamma gör ofta märkliga grimaser, håller nåt barn i famnen, lyfter ett annat ur snön, lagar mat, serverar mat, vänder ryggen till eller viftar avvärjande med handen.

Jag hör hennes röst.

Hon undrar vad vi ska äta, hur det är med barnbarnen och skäller på mig för att jag har för mycket att göra.

Så tittar jag i kalendern när det finns en lucka för begravning.

Och skäms.

För när döden tar livet i handen vill mitt liv inte stanna upp. Jag har ingen lust att tappa kontrollen.

ANNONS

Hör mig själv säga plattityder som ”nu tar vi en dag i taget” och ”det är bara världsliga ting” bara för att bli av med oron och ångesten över att mitt sätt att planera livet utmanas. Jag måste skaffa hundvakt, ställa in middagar, sälja konsertbiljetter, förlora pengar på en icke avbokningsbar hotellnatt och några tågbiljetter.

De parallella världarna, den första som jag är van att leva i, med full kalender och mycket sällan ett stopp i steget och den andra med sitt obeskrivliga tomrum och sin overklighetskänsla, existerar sida vid sida.

Jag måste låta mig vandra däremellan. Låta döden ta mig i hand och leda mig in i det nya livet.

ANNONS