Förra helgen gick jag och min sambo och satte oss på en berghäll ute i skogen. Löven ändrade färg på träden. Vattenytan i tjärnen krusades av en ensam fiskares flöte. Det doftade kaffe och chokladboll från det medhavda fikat. Det var höst och härligt.
Ett besök i Nordstan är det diametralt motsatta mot en höstpromenad i naturen. I en västvärld där alldeles för många har alldeles för mycket saker står köpcentrum för det kanske otrendigaste som finns. Nordstan formulerar det bra i en slogan på sin hemsida.
Eat. Meet. Shop. Repeat.
Jag vet inte om det är stressnivån hos de människor som vimlar förbi mig, den instängda luften som andas fotsvett eller den alldeles för höga musiken som ska få mig att köpa ett par sportstrumpor extra (varför kan inte alla butiker åtminstone spela samma musik?), men min kropp reagerar direkt. Huvudvärk. Trötthet. Uppgivenhet.
Jag undrar om jag är ensam. Nordstans 30 miljoner besökare årligen är väl beviset på att det är mig det är fel på. Eftersom det känns svårt att överleva i Göteborg utan att någon gång i halvåret göra dem sällskap tvingas jag ibland trotsa min kropp.
Mitt senaste besök slutade med ett par köpta kängor. Jag har helt slutat jämföra modeller och överväga priser när jag handlar skor. Det viktiga är att det ska gå snabbt.
– Ja, jag har någon sån där skokräm hemma redan, svarar jag på frågan om jag vet hur jag bäst tar hand om mina skor.
Huvudvärken börjar krypa fram bakom tinningarna. Det är min kropp som reagerar. Det har hänt förr.
I min hemstad fanns en leksaksaffär i det enda köpcentrets källare. I den fönsterlösa lokalen samsades radiobilar och gosedjur om platsen på hyllorna. För mig var det dock alltid legot som stod i centrum. Jag minns fortfarande vägen till den bortre väggen där förpackningarna stod. 50 gånger 50 centimeters ingenjörskonst för femåringar. Dinausarieforskarstationen var legohyllans heliga graal. Leksaksaffären och legohyllorna var en fantastisk plats där man lärde sig såväl hur stor en flygödla var i förhållande till en legogubbe som glädjen i att köpa något för sina pengar man sparat länge.
Det fanns bara ett problem. Jag blev akut bajsnödig varje gång jag gick in i leksaksaffären. Det började redan i rulltrappan ner till källarvåningen. Min kropp ville därifrån och reagerade genom att sätta tarmarna i arbete.
Tillbaka till mitt senaste besök i Nordstan. Skorna är köpta. Även om min kropp inte längre reagerar på köpcentrum med att skynda på min matsmältningsprocess kommer andra symptom. Huvudvärken. Tröttheten. Uppgivenheten.
På vägen mot friheten predikar en man ut i ett shoppingstressat intet.
– Jesus lever!
Om nu till och med Gud vill hänga i Nordstan måste det vara min kropp som reagerar syndigt på den här platsen. Det är kanske dags att ändra inställning!
Eat. Preach. Shop. Repeat.
