En läsare undrade om en färja kan vara sysslolös eller läggas på paus. Svaret är att det går utmärkt, om man går lite utanför de gängse språkliga konventionerna.
Ordet sysslolös har funnits i svenskan sedan 1600-talet, och det används om personer som saknar något att sysselsätta sig med. Det används knappast om djur, även om en och annan hund eller katt ibland tycks sakna något att sysselsätta sig med.
Det är människor som är sysslolösa. Följaktligen kan inte en färja vara sysslolös, såvida man inte använder ordet i överförd eller metaforisk betydelse. Man flyttar ordet sysslolös från en domän till en annan, från något som en människa kan vara till något som en färja kan vara. Sedan får vi som läsare tolka detta på något sätt.
Det är inte bara fartyget som är sysslolöst utan till färjan hör en besättning och uppdraget att segla mellan olika hamnar. Det är det uppdraget, den sysslan, som saknas i det här fallet.
Metaforer är vanliga, och de vidgar ordens användningsmöjligheter. Ibland blir resultatet lyckat, ibland mindre lyckat. Men ett språk utan metaforer existerar inte.
Inte nog med att färjan var sysslolös, den var lagd på paus också. De senaste tre månaderna har pausa och sätta/vara på paus blivit extremt vanliga, kanske irriterande vanliga.
Några exempel: ”kontroller av smittspridning har pausats”, ”försäljningen har pausats”, ”Corona har satt världen på paus”, och ”fotbollen står ännu på paus”.
När man spelar upp en låt eller en film på datorn, kan man trycka på pausknappen (som inte är en knapp) för att göra något annat. Sedan trycker man på ”play” igen. Metaforen är enkel och välfunnen. Engelskans put/set on pause ligger bakom.
De här metaforerna är inte nya. Det finns gott om exempel sedan åtminstone 20 år, till exempel ”pausa förhandlingarna” och ”sätta livet på paus”.
Problemet är bara att de nu används dagligen i tal och skrift om allt möjligt som stängs av, ställs in och avslutas för att sedan, förhoppningsvis, återgå till det gamla när faran är över.
Metaforerna hör till språkbrukets kreativa sida. Någon är först, andra tar efter. En del stannar kvar och blir vad man kallar döda metaforer. När vi ringer, har vi ”någon på tråden”, även sedan vi slutat med fast telefoni. Vi följer någon ”i spåren” och håller ”i tyglarna”.
Sannolikheten är stor att pausa och sätta på paus snart ingår i förrådet av döda metaforer. Om de inte redan är där.