Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Martina Holmberg / TT

Man köper bluffen - för att slippa tjatet

Orust kommun har köpt mobilskal som ska skydda mot strålning till anställda, helt utan vetenskaplig grund. Men kanske vore det ett ännu värre slöseri med skattepengar att låta bli, skriver Emanuel Karlsten.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Orust kommun har köpt mobilskal till anställda som ska motverka strålning. Ja, du läste rätt. En kommun som med våra gemensamma pengar köper in mobilskal som ska motverka strålning. Detta eftersom anställda upplever att mobilen “brinner” och “hettar” i ansiktet. Skalen ska, enligt uppgift, ha gjort att de anställda genast slutat känna symptom. Deras ansikten brinner inte längre, antar jag.

Skitsnack, vill jag säga. Bedrägeri, vill jag ryta. Ge oss våra skattepengar tillbaka, vill jag ropa. Men jag ropar inte, utan ringer upphandlingschefen på Orust kommun. Hon heter Gabriella Glimstedt och förtydligar flera saker: det handlar inte om mobilskal till hela kommunen, utan om två enskilda mobilskal med en total kostnad om knappt femhundra kronor. Hon betonar framför allt att de är inköpta utifrån en “arbetsmiljöfråga”. Att det är därför jag kan tala med henne om saken och inte avdelningschefen, eftersom det skulle kunna vara utpekande för de enskilda anställda.

Lika tydlig är hon på mina frågor om det spelar någon roll för kommunen om det man köper in bottnar i vetenskap. “Det är en arbetsmiljöfråga”. Men…vetenskap då? Nej, igen: Det är en arbetsmiljöfråga, förklarar Glimstedt.

Det tar ett tag innan jag pusslar ihop och begriper vad det är hon egentligen säger.

För det är uppenbart att Orust kommun har haft problem med anställda som upplever att deras ansikten “brinner upp” av att använda vanliga mobiltelefoner. Säkert har det varit hetsiga diskussioner, säkert har de anställda visat youtubeklipp och rapporter som ska bevisa att mobiler ger cancer, sömnsvårigheter och huvudvärk. Kanske har kommunen kontrat med uttalanden från Strålsäkerhetsmyndigheten, som sammanställer forskning i ämnet, som menar att det är “osannolikt” att radiovågor från mobiler medför allvarliga hälsorisker. Jag gissar att det inte har räckt och att situationen blivit ohållbar. Eller rättare sagt: En “arbetsmiljöfråga”.

Plötsligt framstår 500 kronor som en enkel lösning på ett potentiellt eskalerande arbetsmiljöproblem. Man kan här alltså välja att köpa “bluffskal” för 500 kronor - och slippa tjatet - eller ha anställda som varje dag kommer till jobbet med fysisk oro över att deras ansikte brinner upp. Det senare kan rimligen vara ett ännu värre slöseri med skattepengar.

Lösningen i Orust kanske var den bästa, men det ställer frågor om hur vi ska hantera den grupp som påstår sig vara elöverkänsliga? Det finns ännu inget vetenskapligt stöd för diagnosen, men gruppen är högljudd och stark i opinionen. 2015 gjorde SVT en genomgång som visade att minst 17 sjukhus har byggt elsanerade rum. Professorer skakar på huvudet, men politikerna har påverkats av elallergikerna. Obehaget är trots allt på riktigt! Så rum byggs. Västra götalands rum ligger i Falköping. När jag ringer kommunikationschefen och frågar om rummet säger han att det har använts max tre gånger - på 10 år. Rummet kostade en miljon att bygga.

Men det är klart, politikerna slipper i alla fall tjatet.

Det kanske höll på att bli en arbetsmiljöfråga.