Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Mänskligheten är inte redo för elsparkcykeln

Folk drabbas av kollektiv hybris när de får möjligheten att fara fram som idioter, skriver GP:s krönikör Sarah Britz.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

På väg in genom dörrarna till Centralstationen tvingas jag kasta mig åt sidan. Jag möter två killar på en elspakcykel som snabbt kör ned mot Nordstan, genom gångtunneln där folkmassan delar sig likt ett hav.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Dagen efter skuttar jag i sidled då pappa och barn, ljudlöst, hjälmlöst och med största möjliga arrogans nästan rör vid mig när de swishar förbi.

Och jag tänker: mänskligheten är inte mogen för det här.

Det är ett smidigt och miljövänligt sätt att ta sig fram.

Det går snabbt och är många gånger billigare än skramliga spårvagnar.

Det bästa av allt: man väljer själv varifrån och vart man vill åka.

Världens bästa grej!

Om det inte vore för att användarna drabbas av kollektiv hybris när de får möjligheten att fara fram som idioter och förvandlas till ligister med tvättsvampshjärnor.

Elsparkcyklarna kräver ett visst mått av förstånd, ansvar och hänsyn.

Det jag hittills sett är en total avsaknad av ovanstående.

Nästan omöjlig uppgift

Redan i december förra året testade GP hur det funkade.

Gick det att hitta någon cykel där appen visade att den skulle stå? Nja, på ett ställe gissade man att ”den kunde ha slängts i vattnet”.

Redan då restes funderingen hur tingesten skulle parkeras.

Ja, det kan väl inte vara så svårt. Den har ett stöd som man fäller ut! Sen är det meningen att man ställer den på en plats där den inte utgör någon fara.

Kan vi bara använda förnuftet om vi är omgärdade av regler, kontroll och sanktioner?

Men uppenbarligen är även detta en nära omöjlig uppgift.

I Sverige är tillgänglighet ett honnörsord som vi är stolta över.

Rullstolsburna, personer som kör permobil, människor med nedsatt syn och rörlighet ska ta sig fram på gator och torg. Meningen med tillgänglighet är dock inte förankrat, det ansvaret ser ut att upphöra när man loggar in på sin hyrda elsparkcykel.

Fascinerande - och bekymmersamt

Under en timmas färd genom Göteborg ser jag:

Tre som står på Götaälvbron. Mitt i cykelbanan.

En ligger slängt på cykelbanan utanför Chalmers.

En ligger och vilar, ensam och övergiven, vid spårvagnshållplatsen vid Chapmans torg.

Det fascinerar mig, i samma utsträckning som det är bekymmersamt.

Världen behöver tekniska lösningar som är miljövänliga, lättillgängliga, billiga och enkla att hantera.

Men är sanningen att vi bara kan använda förnuftet om vi är omgärdade av regler, kontroll och sanktioner?

Det kommer att kosta, för allting har sitt pris.

Ska elsparkcyklarna överleva i stadsdjungeln så kommer det både införas kontroller (dyrt för alla), fartbegränsningar (kostar också eftersom det ska utredas och sanktioneras) och böter (ja, ni fattar).

Och – tada – då kommer det inte att bli lika roligt längre. Det kommer att kosta, för allting har sitt pris.

Elcyklarna kom för tidigt. Människan är helt inte mogen för den här fantastiska tekniska utvecklingen.