Med mindre än två år kvar till valet är det lätt att se att ett helt nytt politiskt ledarskap kan ta över hösten 2022. Om Liberalerna och Miljöpartiet får lämna riksdagen talar mycket för att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna får majoritet.
Exakt vad det innebär vet förstås ingen – och de tre partierna vill av olika skäl helst tala så lite som möjligt om det. Men med tanke på med vilken kraft de kritiserar allt den nuvarande regeringen gör och inte gör ska vi nog räkna med att det blir stora förändringar.
Hur kommer det sig då att L och MP är så illa ute – och finns det någon räddning för dem i sikte?
Liberalerna i total förvirring
Liberalerna utstrålar just nu så mycket förvirring att det egentligen är en ren bedrift att partiet lyckas locka till sig 3,2 procent av väljarna.
Som någon slags protest mot att partiet ingick januariavtalet kuppade den ena halvan av partiet in en partiledare som inte står bakom avtalet. Men istället för att ta den logiska konsekvensen av den handlingen – det vill säga att säga upp avtalet – låtsas partiet som inget har hänt.
Följden har blivit ett djupt splittrat parti – den halva som ville ha Nyamko Sabuni som partiledare är missnöjd över den politik man är med och administrerar, den andra halvan är missnöjd över den riktning man tror att partiet kommer att gå i längre fram.
Till det kommer att Nyamko Sabuni varken lyckats profilera sig själv eller staka ut en ny politisk kurs för partiet. Över ett år har gått sedan hon tillträdde, ändå tvingas väljarna gissa vad hon vill, vad partiet numera står för och framförallt – vilken sida av den politiska spelplanen partiet anser sig höra hemma.
Fast i moment 22
En av partiets starkaste profiler, Torkild Strandberg kommunalråd i Landskrona, krävde under torsdagen att Sabuni skulle säga upp januariavtalet. Med tanke på partiets utsatta läge är det naturligt att den diskussionen kommer upp.
Samtidigt är det ett moment 22: om partiet bryter avtalet visar det att det inte går att lita på. Om det är kvar i avtalet, men agerar som att det helst vill lämna, visar det samma sak.
Miljöpartiets grad av bedrövelse är trots allt något mindre, i och med att partiet ligger strax över den magiska spärren. Det finns dessutom ett par mindre ljusglimtar i eländet. Som att den besvärliga frågan om Preems utbyggnad i Lysekil är avförd från agendan. Och när bilden av vad som faktiskt föregick oljejättens beslut att dra tillbaka ansökan klarnade visade det sig dessutom att MP spelat en ganska aktiv roll.
Nytt språkrör på gång
Man kan se det på olika sätt – men för partiets sympatisörer var det trots allt något att glädja sig åt.
Framför sig har partiet också ett språkrörsval som kan ge en del möjligheter, både till medialt genomslag och att hitta en talesperson med en annan genomslagskraft än Isabella Lövin, som ju inte precis gått hem i stugorna.
Men med detta sagt är läget bekymmersamt. Partiet lyckas inte alls ta på sig rollen som motor i den omställning mot ett mer hållbart samhälle som många väljare trots allt önskar. Att partiet inte är större med tanke på hur stark den rörelsen ändå är kan inte ses som något annat än ett gigantiskt underbetyg, som borde stämma till eftertanke inom partiet: gör vi rätt prioriteringar? Kommunicerar vi dem på rätt sätt?
Som det ser ut nu kan svaret på någon av frågorna knappast vara ja.
Fakta: Tre tendenser
Ingen ny coronaeffekt
Under vårens utbrott av coronapandemin slöt väljarna upp bakom Socialdemokraterna. Någon liknande uppgång syns inte nu när smittan åter breder ut sig.
V klart över valresultatet
Vänsterpartiets nya partiledare Nooshi Dadgostar kan glädja sig åt starka siffror i den första mätningen sedan hon tog över efter Jonas Sjöstedt. Starkast ställningar har man bland kvinnor under 30 år – 20,2 procent.
M och SD nästan jämnstora
Skillnaden mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna är mindre än en procentenhet, och så har det sett ut de senaste månaderna. Båda partierna har i dag ett starkare stöd än vid valet 2018.
LÄS MER:Fortsatt starkt för Vänsterpartiet trots ny partiledare
