De går runt och kallar varandra bröder och pratar om heder och respekt. I nästa stund drar de vapen och dödar sin bästa vän. Kanske för pengar, droger, eller för en tjej som anses ha fått fel ägare.
Gång på gång ser vi det hända. Unga människor skjuts kallblodigt ihjäl i våra svenska förorter, i det som kallas gängrelaterade uppgörelser. Polisen skriker efter mer resurser, politikerna lovar hårdare vapenlagar och tidningarna skriver om ökad segregation och klassklyftor.
Att i det läget ens nämna eget ansvar och fråga sig var föräldrarna är, blir som att svära i kyrkan. Ändå är det den frågan vi måste börja prata om. Vad vi vet är att de här kriminella killarna ofta har en historia av utredningar och sociala insatser. Gudarna skall veta att det har satsats resurser på dem sedan de var små, men att det ändå inte har gått att få dem att byta bana i livet.
Det frodas en sjuk mentalitet i de här kriminella gängen som sprider sig likt cancer till yngre generationer. Allt som betyder något är pengar, alla kvinnor är horor och ett människoliv inte mer värt än en påse hasch. De sprider skräck i sina områden medan vanligt folk knappt vågar gå ut efter mörkrets intrång.
Den här mentaliteten måste jobbas bort, och det är främst föräldrarnas ansvar. Skola och socialomsorg i all ära, men det är i hemmet som tankar och värderingar får fäste i barns hjärnor. Hur ofta har jag inte mött både mammor och pappor som kämpar i dessa områden, med söner som är illa ute. Tyvärr lika ofta som jag sett föräldrar som inte har en susning om vad ungarna sysslar med. Men jag glömmer aldrig alla dessa föräldrar som kämpar.
Det är dem som samhället måste satsa på. Föräldrarna som vill ha förändring, men inte vet riktigt hur. Det är de som behöver stöttning för att kunna leda sina barn rätt i livet och bli förebilder för andra föräldrar. Det är inte alldeles enkelt om de själva brottas med arbetslöshet, trånga boenden, eller inte ens pratar svenska. Därför behöver de allt stöd som går att uppbringa.
De unga killarna, som trots sin ringa ålder hunnit växa upp till känslostörda gängmedlemmar kan man sluta att dalta med. Att låsa in dem så länge som möjligt vore gott nog. Lägg istället mer resurser på att hjälpa deras brottsoffer. Hårt men sant är att alla människor inte går att omvända, hur gärna man än vill. Inte heller går allt att skylla på samhället. Då skulle alla som vuxit upp i de mest utsatta områdena blivit yrkeskriminella.
De flesta som bor i våra svenska förorter är vanligt hyggligt folk. Det sista de behöver är att styras av skitungar med automatvapen, som jämställer heder och respekt med att besinningslöst avrätta människor, som de i andra sammanhang lika gärna kunnat kalla bröder.
