Min önskan inför 2016 är därför att ni feminister som känner er träffade skaffar lite ryggrad och tar strid även för de kvinnor som inte befinner sig inom er närmsta privilegierade bekantskapskrets.
Min önskan inför 2016 är därför att ni feminister som känner er träffade skaffar lite ryggrad och tar strid även för de kvinnor som inte befinner sig inom er närmsta privilegierade bekantskapskrets.

Lamotte: Förorten är mer än arbetslöshet och droger

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag åker till Grums och gör ett reportage för SVT:s Uppdrag granskning om hur Sveriges små kommuner tappar invånare och att det är den yngre generationen som flyttar. Grums är en av många kommuner i Sverige som får lida av avfolkningens konsekvenser. I reportaget berättar tjejer och killar om hög arbetslöshet, droger och självmord.

Läs också: Lamotte: Vi måste prata om föräldrarnas ansvar

Programmet blir mörkt och reaktionerna låter inte vänta på sig. Krönikörer skriker sig hesa om att jag har stövlat in och svartmålat en kommun utan att ta hänsyn till de som faktiskt trivs på orten.

ANNONS

Samma visa är det när en Expressenjournalist bevakar Melodifestivalens deltävling i Östersund och skriver att Östersundsborna tycker att: "Det är kul när det händer nåt". Politiker och skribenter rasar mot Expressenjournalisten och i både fallet med Grums och Östersund utbryter debatt.

Jag åker tillbaka till Grums för att lyssna på de som är förbannade på mig, och Expressenjournalisten byter arbetsplats med en reporter från Östersunds-Posten. Vi storstadsjournalister lyssnar in opinionen och återvänder till de ställen som vi sägs ha smutskastat. Alla är nöjda och glada, och konsensus kan åter råda i den infekterade frågan om landsbygd kontra storstadsjournalister. Slutsatsen blir att om landsbygden skall bevakas av journalister från Stockholm eller Göteborg så skall minsann inte bara problemen lyftas fram.

Det uppföljande reportaget från Grums sändes i onsdags. Jag har lyssnat på människor som berättar att Grums är mycket mer än bara arbetslöshet, droger och självmord. Grumsborna är nöjda och svenska proffstyckare är nöjda. Slutet gott, allting gott.

Ändå är det något som skaver. Jag tänker på alla gånger som vi journalister gör reportage från svenska förorter. Vi berättar om stenkastning, mord, bilbränder, nedlagda skolor, kriminella gäng, skottlossningar och IS-krigare, utan minsta tillstymmelse av ljusglimtar.

Jag är en av dem som sagt att skiten måste fram för att folk skall förstå hur illa det är ställt. Med Grums i färskt minne borde jag emellertid, i rättvisans namn, snabbt som ögat åka tillbaka till många svenska förorter och fråga hur de boende där upplever mina reportage, och hur de mår när deras kvarter bara beskrivs som problemområden med social misär.

ANNONS

Men tydligen är det skillnad på att dra ner Grums och Östersund i smutsen, jämfört med områden som Rosengård, Husby eller Biskopsgården. Kanske är det dags att vi kritvita journalister och krönikörer med många läsare börjar skrika oss hesa även när människor med annan bakgrund än vad vi själva har drabbas av "svartmålande journalistik". Precis som i svenska bruksorter så har människorna i förorten rätt att få berätta att platsen de bor på är mycket mer än knark, arbetslöshet och evigt mörker.

ANNONS