Clarion Sign i Stockholm den 14 september 2014. Fredrik Reinfeldt kliver upp på scenen och erkänner sig besegrad, efter åtta år som statsminister. Och så kommer beskedet: ”Resan fortsätter, men det kommer att bli utan mig”.
Norra Latin den 17 september 2006. Till sist dyker Göran Persson upp på scenen och konstaterar att Alliansen har vunnit valet: ”Vi ska slå tillbaka, men det blir inte under min ledning.”
Man kan tänka sig att Göran Persson tyckte att det var roligt att en sista gång kunna ta initiativet och skaka om. Men det som följde blev en tid som skadade partiet svårt.
Ett parti utan plan
Socialdemokraterna hade ingen plan för vem som skulle ta över och hur man skulle positionera sig för att möta en plötsligt väldigt samspelt borgerlighet. Ansträngningarna att hitta en vettig efterträdare gick så illa att man fick göra om hela processen ett par år senare. Med ännu mer förödande resultat.
Fredrik Reinfeldt var säkert så hjärtligt trött på alltihop att han inte såg någon annan utväg. I vilket fall: efter sig lämnade han ett så villrådigt parti att det inte har förlåtit honom än. Så sent som för ett par veckor sedan klassade den tidigare partiledaren Ulf Adelsohn Reinfeldts beslut att avgå under valnatten som ett av två stora misstag ”som gav Sverigedemokraterna ett övertag som man nu har ett helvete att ta tillbaka” i en GP-intervju.
Drog sina partier mot mitten
Det finns vissa likheter mellan Fredrik Reinfeldts och Stefan Löfvens regeringstid. Båda lyckades vinna väljarnas förtroende två gånger om genom att ta sitt parti mot mitten och bygga nya allianser.
Men där någonstans slutar likheterna. Medan Fredrik Reinfeldt försvann genom bakdörren och lämnade över ett smärre kaos avgår Stefan Löfven under ordnade former. Faktum är att när Magdalena Andersson väljs till hans efterträdare på Svenska Mässan i dag, så är den den första gången sedan 1969 som en socialdemokratisk partiledare väljs på en ordinarie kongress.
LÄS MER:Stefan Löfven attackerade ”högern” i kongresstal
Stefan Löfvens tal sista tal som S-ledare – som innebar startpunkten för kongressen i Göteborg – passar in i samma mönster. Istället för ett bokslut var det framåtblickande: mot nya utmaningar snarare än en summering av redan vunna segrar. Det handlar om utsläpp som måste minska, om utbildning och om skyldigheten att lämna över ett bättre samhälle till våra barn än det vi själva ärvde.
Inget drömläge – men
Det parti Magdalena Andersson får ärva saknar verkligen inte utmaningar.
Regeringsunderlaget drar åt alla möjliga håll. Ingen vet ens med säkerhet om hon kommer att kunna tillträda som statsminister. Eller få igenom sin budget.
Det är förstås inget drömläge. Men ändå betydligt bättre än att, som Mona Sahlin och Anna Kinberg Batra, få ta över ett splittrat parti precis efter en valförlust.
Möjligheterna är trots allt rätt stora. Förutsatt att Magdalena Andersson blir vald till statsminister kan hon forma en ny regering och – efter sju år i regeringsställning – ge sitt parti en nystart inför nästa års val.
LÄS MER:Wallström om Magdalena Andersson: "Tror oppositionen är rädd"
LÄS MER:Magdalena Andersson – en ny Göran Persson
