Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Arkivbild. Postkontoret på bilden är inte samma som beskrivs i texten.
Arkivbild. Postkontoret på bilden är inte samma som beskrivs i texten.

Elaine Eksvärd: Låt oss vara bättre än rasistgubbarna som hånade mamma

När jag är i Brasilien berömmer de min turistportugisiska i sådana superlativ att man hade kunnat tro att jag var professor i lingvistik. Men på postkontoret hånades mammas brytning av rasister förklädda till svensklärare. Hur kan ilskan över att en person bryter överskrida glädjen över att en utomlandsfödd talar ditt modersmål?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag brukar ta med mina barn från villaidyllen till mina barndomskvarter i betongförorten Bredäng. Vi var där häromdagen för att hämta upp mamma som fortfarande tar sig dit för att storhandla. Jag stannade upp vid det som en gång var ett postkontor. Det ansågs fint att jobba bakom luckan där och jag kommer ihåg hur mamma höll min hand ängsligt på grund av de rasistiska gubbarna och gummorna som hon snart skulle möta. Vår siffra poppade upp och mamma tog sina tunga kassor och mig i hand för att gå mot en lucka där mannen framför tittade slött på oss och vek sina femhundralappar i en sliten plånbok. Jag visste att man kunde få bristningar på låren, men jag visste inte att plånböcker kunde få det.

- Va? Jag förstår inte vad du säger? Det där får du ta om! Så uttalar man inte det, sa mannen från luckan när mamma ställt frågor om en räkning vars fotnoter hade formuleringar SFI missat att lära ut.

Jag såg hur mamma såg stressad och förnedrad ut på samma gång. Jag höll hennes hand beskyddande medan han matade sina traditionsenliga tillrättavisningar utan minsta ambition att lära ut, utan bara att trycka ner. Du känner säker igen attityden från besserwissers, men det här är längre ut på skalan av vidrigheter och en som våra svenska medborgare med allehanda brytning får av dessa typer. Såvida det inte är en fransk eller engelsk brytning förstås. Samtidigt som min beskyddarinstinkt för min mamma växte så odlades även ett hat mot dessa rasister förklädda till svensklärare. Jag lovade mig själv att när jag blir stor ska jag lära dessa ett och annat om talekonsten.

Som en svart ensamstående mamma med den i mitt tycke finaste brasilianska brytningen så fick hon utstå mycket översitteri, suckar och rasism. Hur kan ilskan över att en person bryter på ett annat språk överskrida glädjen över att en utomlandsfödd talar ditt modersmål? Det övergår mitt förstånd.

När jag är i Brasilien så berömmer brasilianarna min turistportugisiska i sådana superlativ att man hade kunnat tro att jag var professor i lingvistik på universitetet i Brasília. Jag vet att de överdriver i sina komplimanger men det uppmuntrar ändå mig att lära mig språket desto mer. Jag tillåter mig att bli smickrad. Men jag förbannar ändå att min favoritsmak i glassväg är kokos och uttalar man det fel så beställer man plötsligt bajsglass. Och exakt det råkade jag beställa av glassgubben vid stranden Ipanema när min man och jag var där på smekmånad. Glassgubben tittade på mig allvarligt, räckte fram en stor kokosglass och uppmuntrade mig att uttala det tills jag till slut sa kokosglass. Då avfyrade han ett stor leende, sträckte triumferande ut armarna med orden”ISTO!” (Sådär ja) Det kändes som att jag inte bara fått en glass utan även mottagit nobelpriset i portugisisk språkkunskap. Jag har aldrig ätit glass med sådan stolthet som då.

Låt oss aldrig vara rasistgubben bakom postluckan, utan låt oss vara som glassgubben i Rio de Janerio.