Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Låt barnen slippa kroppsångest

Barnen växer upp till spegelbilder av oss, skriver Joakim Lamotte.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Händelsen utspelar sig i en klädaffär där jag befinner mig med döttrarna för att inhandla det nödvändigaste inför sommaren. Vi botaniserar bland solhattar, t-shirts och shorts. Då får jag se mamman med dottern som står och provar jeans. Flickan verkar vara något äldre än min äldsta dotter, kanske åtta eller nio år. Hon har fått på sig ett par ljusblå jeans och granskar sig i spegeln. Plötsligt tittar hon upp mot mamman och frågar: ”Mamma, ser jag tjock ut i det här?”.
Mina döttrar stannar upp i sitt provande av solhattar och jag förstår att kommentaren har fångat deras intresse. Flickan med de ljusblå jeansen är, som sagt, ett par år äldre än dem själva och om de gick på samma skola skulle hon kanske vara en förebild för dem. Med det i åtanke hoppas jag att mamman skall förklara för dottern att hon är fin som hon är och att hon inte skall tänka på vikt eller vad som är för tjockt eller smalt. Men det enda som hörs från mamman är ett ohörbart mumlande, medan hon tittar ner i mobiltelefonen. Därför frågar flickan igen, nu med högre röst, om hon ser tjock ut. Då tittar mamman upp, betraktar jeansen och säger att de blir bra, varken mer eller mindre. Flickan ser inte nöjd ut och vänder åter blicken mot spegeln för att granska sin rumpa.
Jag står där förvirrad och undrar vad jag hört. En alldeles vanlig flicka i åttaårsåldern som frågar om hon ser tjock ut när hon provar kläder. Ett barn som inte borde tänka på vikt utan på om kläderna håller för lek, bus och spring. Samtidigt är det inte svårt att räkna ut var hennes frågor kommer ifrån. 
Kanske har hon hört kommentarer i skolan eller kollat på någon dålig förebild på Youtube. Men med stor sannolikhet har hon också sett sin egen mamma stå framför spegeln hemma och kritisera sitt utseende. Viljan av att gå fram till mamman och ta ett allvarligt snack kommer över mig. Jag vill berätta för henne att allt fler tjejer drabbas av ätstörningar för att pressen på dem att se ut på ett visst sätt är så stor, men avbryts av mina döttrar som springer iväg till en annan avdelning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Därför skriver jag istället nu, till mamman i affären och till andra vuxna, att vi måste börja tänka på hur vi framträder inför våra barn. De suger åt sig som tvättsvampar och växer upp till spegelbilder av oss. Allt vi gör påverkar dem och om vi vill att de skall slippa kroppsångest och ätstörningar måste vi tänka på hur vi beter oss. Det går att gnälla på samhället hur mycket som helst, men det egna ansvaret i hemmet är viktigare än vad många förmodligen vill erkänna. Ty det spelar ingen roll hur mycket vi klagar på utseendefixering i reklam, dokusåpor eller skvallertidningar om vi själva inte klarar av att vara bra förebilder.