Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Långdistansböjning håller språket i form

Ingress

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I ingressen till en artikel stod det: ”En poptjej från Göteborg står bakom en av svensk pophistorias mest kultförklarade album.” Det måste väl ändå stå ett av svensk (…) album.

Svenska substantiv är antingen en-ord eller ett-ord. Det heter en stol men ett bord. Detta visste vi redan i treårsåldern. Den grammatiska termen är genus; ett-orden kallas neutrum och en-orden utrum. Album är neutrum: ett album.

En liten grupp ord har växlande genus som en/ett paket, en/ett paraply, en/ett finger, men som regel finns det ingen variation. Det heter ett hus och inget annat. Den som har annat modersmål har mycket att lära sig. Minns hur vi tragglade med der–die–das när vi läste tyska.

Det intressanta med den korrekta versionen ett av svensk pophistorias mest kultförklarade album är att det inledande ordet ett ska väljas innan man sex ord senare kommer till substantivet album, som ju är det ord som bestämmer att det ska vara ett, och inte en.

I fraser som en stor stol och ett stort bord är det huvudorden stol och bord som bestämmer valet av en/ett och stor/stort. Artiklar som en och ett liksom adjektivformerna stor och stort bestäms av huvudordet. Detta kallar vi böjning, närmare bestämt kongruensböjning.

Ibland, som i det inledande exemplet, är det stort avstånd mellan huvudordet på slutet av frasen och artikeln i början. Den som talar eller skriver måste från början veta vilket genus huvudordet längre fram har. Detta är egentligen rätt avancerat, men vi brukar göra rätt. Och jag tror (och hoppas) att vi gör färre fel i tal än i skrift. När man skriver ändrar man ofta i texten; man byter till exempel huvudord ibland. Om huvudordet i det inledande exemplet varit skivor i stället för album, så hade det blivit rätt.

Sådana här böjningsfel är ganska vanliga i dagens skriftspråk. Några exempel: en av de mest våghalsiga äventyren, en av de svåraste samtalen, en av de länderna som, en av de forum som. Ibland är avståndet mellan artikel och huvudord ganska kort, men ändå blir det fel.

Man kan fundera på om de här felen beror på slarv eller förändrad (bristande) språkkänsla. Hör man inte längre hur galet det låter med en av de forum eller en av de svåraste samtalen?

Om språkkänslan inte sparkar bakut vid sådana här exempel, finns risken att vi tappar känslan för kongruensböjningen, speciellt när avståndet är stort mellan huvudord och artikel.

Men än så länge håller vi fast vid vår hävdvunna långdistansböjning, och en stunds daglig ordböjningsmotion håller språket i god kondition.