Det finns en fantastisk scen i Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt. Partiets mest misslyckade ledare genom alla tider har precis tvingats bort. Men vem ska ta över?
Alla de givna kandidaterna blockeras ut av interna motståndare som vägrar ha med dem att göra. Läget är kritiskt. Partiet är i det närmste i sönderfall efter Juholts vanstyre och interna strider. Och Stefan Löfven – den enda möjliga kandidat som tros kunna hålla ihop alla motstridiga intressen – vill verkligen inte.
Han har meddelat sitt nej och är överens med sin fru Ulla om att han aldrig ska bli partiledare.
Partistyrelsemedlemmarna Helene Fritzon och Sven-Erik Österberg trycker in honom i ett litet rum, blockerar dörren, pressade honom, får honom att förstå att allt hängde på honom ”Ställ upp för fan”, ska Österberg ha sagt.
Till slut gör han det. Mer av pliktkänsla än för att han vill.
En tid präglad av kriser
Stefan Löfvens tid som partiledare och statsminister kommer för alltid att förknippas med två stora kriser. Flyktingkrisen 2015 som gjorde att partiets position gick från ”vi bygger inga murar” till ett i det närmaste totalstopp för asylinvandring. Och coronapandemin som flyttat fokus från i stort sett allt annat under ett och ett halvt års tid.
Det har förstås påverkat möjligheterna för Stefan Löfven att sätta agendan för dagspolitiken. På samma sätt har de politiska kriserna avlöst varandra.
Det parti Stefan Löfven fick ta över hade stöd av ungefär 25 procent av väljarna. Fredrik Reinfeldt var statsminister, Alliansen urstark och utan synliga sprickor. Ända sedan hans första dag på posten var det uttalade målet för Stefan Löfven att bryta upp blockpolitiken – som kraftigt försvårade ett socialdemokratiskt regeringsövertagande.
Att han lyckades bryta upp Alliansen och få Centerpartiets och Liberalernas stöd för att bilda regering efter valet 2018 måste ses som Stefan Löfvens största politiska prestation.
En taktiker och förhandlare
Det tog sin lilla tid, men i dag är det fler än bara de i den egna rörelsen som kan se Stefan Löfvens kvalitéer som taktiker och förhandlare. När andra rusar iväg med snabba och ultimativa uttalanden avvaktar han till rätt tillfälle. När andra kastar ur sig krav som blir svåra att backa ifrån håller han alla möjligheter öppna. När andra till sist har tvingats vika ned sig har han varit den som kunna sitta kvar.
Att Stefan Löfven – trots en högermajoritet i parlamentet – klarat av att hålla sig kvar vid makten ända sedan 2014 är förstås en bedrift, som krävs skickligt manövrerande. Som i samband med det att regeringens budget föll 2014 och Decemberöverenskommelsen kom till efter hot om nyval.
Balansgången, kompromisserna och köpslåendet med andra partier har suddat bort partiets profil.
Eller i samband med regeringsbildningen efter valet 2018. Och kanske framförallt i samband med regeringskrisen under försommaren i år.
Dyrköpta politiska segrar
Men segrarna har haft sitt pris. Balansgången, kompromisserna och köpslåendet med andra partier har suddat bort partiets profil. När Vänsterpartiet sent i våras röstade ned regeringen Löfven försvarade många vänsterpartister agerandet med att de aldrig röstat ned en socialdemokratiska statsminister som driver socialdemokratisk politik. Jag minns inte att någon socialdemokrat protesterade.
Det var Stefan Löfvens regering som plockade bort värnskatten, skrev in i Januariavtalet att man skulle modernisera arbetsrätten och öppna för fri hyressättning i nyproduktion. Delar av det är politik så långt till höger att inte ens Alliansregeringen vågade genomföra den.
Stefan Löfven har aldrig varit den store folktalaren. Vi kommer inte minnas honom för vad han brann och agiterade för. Vi kommer att minnas honom för att han styrde under svåra år och att han kompromissade. Men vad han ville? Nej, det kommer att bli svårt att redogöra för.
Partiet behöver en nytändning
Det här är också det arv efter Stefan Löfven som hans efterträdare kommer att behöva handskas med. Det må vara frid och ro i partiet – men vart är det på väg? Vilka stora frågor är det Socialdemokraterna ska driva? Och med vem?
Vänsterpartiet har tagit över de klassiska S-frågorna som handlar om ett mer jämlikt samhälle och fattigdomsbekämpning. Socialdemokraterna har fastnat i samma entoniga visor om hårdare tag som flertalet av de borgerliga partierna och SD.
Med tanke vilket skick partiet var i, att han aldrig ville bli partiledare och hur förutsättningarna sett ut har Stefan Löfven gjort en helt ofattbar insats som partiledare. Men priset har varit högt – och precis som när Håkan Juholt lämnade 2012 och Stefan Löfven tog över, så behöver partiet även denna gång, en nytändning. Och en politisk riktning.
LÄS MER:Magdalena Andersson favorit att ta över
LÄS MER:Så tackar partiledarna Löfven
