Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kor behandlas bättre än kvinnor

Födande kvinnor har rätt till trygghet, skriver Sarah Britz.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En dräktig ko eller kviga får inte transporteras senare än 28 dygn före den beräknade kalvningen. Inte heller tidigare än 21 dygn efteråt.
Det har Jordbruksverket bestämt. I Sverige 2017, ni vet det där landet som är ett av världens rikaste, finns inga enhetliga bestämmelser om likvärdig vård för födande kvinnor. Vare sig när det gäller omhändertagande eller transporter. Bor du utanför Sollefteå riskerar du att föda i bilen, i snöstorm och minusgrader. Det är inte en situation som en kurs kan förbereda dig för.
"Utan byxor eller skor, med navelsträngen hängandes och vår dotter på bröstet får jag kliva ur bilen i snön, i minusgrader. Blottad för allmänheten. Väl i ambulansen kände jag mig trygg och allting brast känslomässigt. Fan ta er politiker."
Så skrev mamman Emma på sin Facebooksida efter det att dottern var född. Det gick ju bra. Fanfar.Tack och lov för det.
På vissa sjukhus ska du gå hem efter sex timmar. På andra går det att stanna längre. Att välja sjukhus att föda på handlar inte bara om avstånd utan också om var du tror du får den bästa vården. Nu räcker det inte med att besöka en avdelning och sniffa lite på lustgasen utan beslutet måste grunda sig på månader av research och noga avvägningar.
I debatten om förlossningsvården finns ett stråk av att "kvinnorna bara gnäller". Som om det inte är någon stake i kvinnorna, nu för tiden.
Förr födde vi ju barn på stampat jordgolv med getskit under naglarna medan den nygjorda kalvdansen svalnade på träbänken. Sedan gick vi ut och mjölkade den där kvigan som man inte får flytta på när den är dräktig.
Alla kvinnor är inte lika, men att hantera olika behov är likvärdig vård. Men att vara gravid är ju ingen sjukdom. Inte att föda heller. Det är ju helt naturligt. Följ livets rytm och vips är bäbisen ute. Det är ett mantra som varje kvinna blivit itutad från första besöket på BVC till de sista krystvärkarnas helvete. Själv hade jag långt framskridna planer på att strypa en barnmorska med ett persiennsnöre när hon yppade detta till mig när jag satt nedkissad och tillintetgjord på golvet i förlossningssalen.
Vi kvinnor är vare sig veka eller mesiga. Men gravida och födande kvinnor (och deras partners) har rätt till trygghet och professionellt bemötande, oavsett var de bor. Vi vill inte bli negligerade, klappade på huvudet utan tagna på allvar. Det är en stor grej att föda ett barn. Kalla det gärna naturligt men det innebär inte att det inte behövs stöd.
Vi är precis som dräktiga kor och kvigor. Med den skillnaden då att någon tar deras hälsa på allvar. 
För det kan väl inte vara naturligt att tvingas föda i en bil?