Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Turkiets president Erdogan står mellan Sverige och Natomedlemskapet. Frågan är vilka eftergifter som måste göras för att Turkiet ska säga ja, och om vi någonsin får reda på vad det kostade oss. Bild: Markus Schreiber
Turkiets president Erdogan står mellan Sverige och Natomedlemskapet. Frågan är vilka eftergifter som måste göras för att Turkiet ska säga ja, och om vi någonsin får reda på vad det kostade oss. Bild: Markus Schreiber

Britt-Marie Mattsson: Kommer vi få veta vad Nato kostade oss?

Turkiet ger troligen med sig. Men kommer vi någonsin få veta vad det egentligen kostade att gå med i Nato? Kubakrisen 1962 visar att det tog årtionden innan lite av priset med Turkiet kom fram.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

Sveriges intresse för Nato har åkt berg- och dalbana det senaste halvåret. Efter att ha varit kategoriskt mot – med bland annat hänvisning till att Turkiet är medlem – har regeringen nu hamnat i läget att behöva förhandla med Turkiet för att Sverige skall kunna godkännas.

Den turkiska regeringens officiella kravlista för att rösta ja till Sverige ligger på bordet. Till den kommer en rad icke bekräftade uppgifter som utländska medier fångat upp.

Turkiet spelar på flera plan samtidigt. Samtidigt som Turkiet vill ha en medlarroll i Ukrainakriget så önskar president Erdogan ha ett bra förhållande till president Putin i Ryssland. Det får dock inte betyda att USA:s president Biden retas upp. USA är ju ändå dominerande i försvarsalliansen Nato. Men med hjälp av Sveriges och Finlands ansökan till Nato kan Turkiet försöka flytta fram sina positioner mot övriga medlemmar och markera att den turkiska rösten är avgörande för om de nya ansökningarna skall gå igenom.

Och frågan är vilka krav som finns från turkisk sida, förutom de redovisade. Och hur länge kan Turkiet tänkas hålla trycket uppe även sedan Sverige och Finland fått klartecken?

Kan dröja innan man får klarhet

Internationell politik är det möjligas konst. Vänner kan plötsligt förvandlas till fiender, och tvärtom, och det är svårt att hänga med i turerna när strategiska överväganden begränsar handlingsfriheten.

Det är också komplicerat att få klarhet i vilka eftergifter som skett av skälet att nästan allt som rör utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik är hemligstämplat och ofta under mycket lång tid. De som skött förhandlingarna är dessutom då sedan länge historia och kan inte ställas till ansvar.

Kubakrisen 1962 är ett exempel, där det först på 1990-talet avslöjades hur det gick till när världen kunde andas ut efter flera veckor då ett kärnvapenkrig ansågs nära.

Amerikanska underrättelserapporter hade visat att Sovjet var på väg att montera upp avfyrningsramper för missiler med kärnvapenkapacitet på Kuba. Riktningen var USA. Sovjetiska fartyg var dessutom på väg med en betydande mängd krigsmateriel. USA krävde nedmontering och att fartygen vände tillbaka. President John F Kennedy och hans bror, justitieministern Robert, hyllades för att de till sist fick Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov att vika ned sig och beordra att missilerna skulle fraktas hem.

Några av de missilier som placerades ut på Kuba 1962 är nu museiföremål på La Cabana, i Havanna, Kuba. Bild: CRISTOBAL HERRERA
Några av de missilier som placerades ut på Kuba 1962 är nu museiföremål på La Cabana, i Havanna, Kuba. Bild: CRISTOBAL HERRERA

Men långt senare visade det sig att USA, Turkiet och i förläggningen Nato i tysthet fått göra betydande eftergifter för att nå lösningen. Kennedy lovade Chrusjtjov att ramper och missiler i Turkiet, som USA monterat upp med riktning mot Sovjet, skulle tas bort i utbyte mot nedmonteringen av de sovjetiska ramperna och missilerna på Kuba. Även vissa installationer i Italien plockades bort.

En helt ny situation för Sverige

USA:s dåvarande försvarsminister Robert McNamara hade från sin tid som försvarshök under Kennedy förvandlats till en nedrustningsduva på 1990-talet. När hans bok mot rustningar och kärnvapen kom ut på svenska bjöd den tidigare svenske kabinettssekreteraren Sverker Åström på middag i sitt hem och även de i det säkerhetspolitiska virrvarret väl bevandrade svenska gästerna kunde med häpenhet och fascination lyssna till McNamaras berättelse om hur alla detaljer om överenskommelsen med Sovjet under Kubakrisen lyckades undanhållas. Kennedy framstår fortfarande som krisens vinnare. Turkiet – med sin gräns mot Sovjet och betydelse för fartygstrafiken genom Bosporen – stärkte dock sin ställning gentemot USA. Det är fortfarande oklart vilka löften som USA gav Turkiet även i det längre perspektivet.

Diplomatiska förhandlingar innebär, på gott och ont, ett givande och tagande. I det svenska Nato-fallet är det medlemskapet som skall uppnås. Turkiet har krav som Sverige måste uppfylla för att det skall bli verklighet. USA har – som den dominerande Nato- medlemmen – ett avgörande finger med i spelet.

Det är en helt ny situation för Sverige som tills nyligen var berett att avstå från medlemskap i Nato med hänvisning till Turkiet. Men som nu tvingas förhandla med samma land för att bli accepterat.

LÄS OCKSÅ: Ryska svaret: Nya militärbaser västerut

LÄS OCKSÅ: Erdogan: Inga terrororganisationer i Nato

LÄS OCKSÅ: Danmark vill att hamn blir ny nod för Nato