I sin nyutkomna bok beskriver Anna Kinberg Batra det som hände den 19 januari 2017 som början på slutet. Det som till sist skulle tvinga henne av avgå.
Ändå ångrar hon inte beskedet hon gav på en presskonferens i riksdagshuset, att Moderaterna ville se en gemensam alliansbudget och att man var beredda att söka stöd från alla andra partier i riksdagen. Inklusive Sverigedemokraterna.
För tidigt eller försent
– Det var uppenbart för tidigt i förhållande till vad opinionen tålde, i alla fall på kort sikt. Men jag tror inte att det var fel. Jag kanske borde sagt det tidigare, då hade det kanske hunnit mogna i god tid till valet, säger hon.
"Det är aldrig mottagarens fel om inte budskapet går fram."
Hade du räknat med att det skulle väcka så starka reaktioner?
– Nej. Det blev verkligen extrema och känslomässiga reaktioner. Det spreds till och med en kampanjbild på min man på temat att han måste befrias från mig.
Känner du i dag att du hade kunnat förklarat vad du menade på ett bättre sätt?
–Säkert. Det är aldrig mottagarens fel om inte budskapet går fram.
Togs emot med jubel
Hon säger att partiet hade ett trovärdighetsproblem under hela 2016. Folk undrade om Moderaterna verkligen var beredda att genomföra sin egen politik. Varför man – trots det parlamentariska läget – lät regeringen Löfven styra vidare.
Och inom partiet togs hennes besked till en början emot med ett jubel.
– Det var ingen som föreslog någon annan strategi. Ingen i styrelsen drev någon annan linje. Men det spreds en dålig stämning och väckte otålighet.
Tufft i toppolitiken
Drygt ett år har gått sedan Anna Kinberg Batra lämnade partiledarrollen. Sedan dess har hon skrivit på sin bok Inifrån, som kom ut för en månad sedan och som hon nu varit i Göteborg för att tala om. Boken ger ingen särskilt vacker bild av toppolitiken. Det är internt krypskytte och en oro för opinionsmätningar som är betydligt större än vad partiledningar vanligtvis vill kännas vid.
"Ingen av dem lanserade någon alternativ strategi eller politik."
Som första moderatledare på 110 år fick Anna Kinberg Batra inte ens chansen att prövas i ett val. I stället var det bland annat låga opinionssiffror som blev hennes fall.
– De som krävde min avgång var sådana som har välavlönade toppjobb och blir oroliga när det går dåligt i mätningarna. Ingen av dem lanserade någon alternativ strategi eller politik, säger hon.
Hårdare för kvinnor
Trycket var hårt från många håll. Ett nytt politiskt landskap med ökad populism. Flyktingkrisen. Sociala medier som driver upp tempot. En ökad otålighet.
Hon ville inte själv se det först, men Anna Kinberg Batra tror också att det spelade in att hon är kvinna.
– Jag vill bli bedömt för det jag gör, inte för kön eller var jag kommer ifrån. Men när det var som hårdast politiska frågor – migration eller terror – då blev det en känslomässig kritik mot mig som jag aldrig sett mot män.
Inte hämndlysten
Förvånade det dig?
– Nej, inte mycket. Men jag ville inte att det skulle bli en så stor grej. Det skrevs insändare om mina strumpbyxor. Det har jag inte sett om mina manliga kollegor.
Sedan Anna Kinberg Batra avgick har Moderaterna gått till val på den politik som formades under hennes tid som partiledare. Hon säger att hon var "både ledsen och besviken" över att tvingats avgå när det hårda grundarbetet var gjort och det bara var det roliga kvar.
Med boken har hon gjort ett avslut. Hon säger att hon inte är varken hämndlysten eller bittert lagd.
Och nu då, framtidsplaner?
– Det har jag aldrig haft några. Jag är inte den karriärplanerande sorten.
