Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Emanuel Karlsten

Emanuel Karlsten: Karlsten: "Vi tog det rätta och det enda beslutet"

Det är så obegripligt med debattörer som nu försöker ta poänger på mord, sprängningar och våld. Som säger “vad var det jag sa?” och hänvisar till texter de skrev under invandringsvågen 2015.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ja, berätta vad det var du sa 2015? Vad skrev du samtidigt som världen stod i brand och människor flydde genom hela europa från en terrororganisation lika vidrig som nazismen?

Berätta vad du “sa” när en treåring sköljdes upp död på medelhavets stränder. Sa du något om att stänga gränser då? Om sprängningar och våld? Känner du revansch nu?

När du höll på att formulera vad det nu var du sa, vibrerade vi andra av frustration och otillräcklighet. Hur skulle vi kunna vända bort blicken från vad vi visste, vad vi såg? Hur skulle vi kunna argumentera att vår välfärd inte var värd att ens naggas i kanten för att hjälpa den som hade inget?

Vad sa du, 2015? Att du ville se åt annat håll? Hålla oväsendet utanför, dricka din julmust i lugn och ro?

"Skulle det inte kosta?"

I lugn och ro. Vad avgör någons rätt att dricka julmust i lugn och ro? Vad ett liv mer värdefullt än andras? Landet vi råkade födas i?

När du argumenterade för det, dukade en majoritet bort julmusten och mobiliserade på ett världsunikt sätt. Demonstrerade, organiserade, öppnade upp hem. Nationens dörr hölls vidöppen - för den som sökte skydd från terror hade rätt till asyl.

Skulle det inte kosta? Hade det ingen gräns? Jo, självklart. Ingen trodde att det skulle gå smärtfritt. Ingen trodde att det skulle bli utan efterfgifter, utan påfrestningar för samhället. Det spelades så klart ned i stundens hetta, så som man gör för sig själv och den utsatta i en påfrestande situation. Men sjävlfallet förstod precis alla både då och nu att det här inte var slutet. Det var början på något som skulle kräva enorma insatser av individer och samhället. Vi gjorde det ändå. För det var rätt sak att göra.

"Ja, Sverige har problem"

Ändå sägs det nu “vad var det jag sa”. Ändå viftas det för att påminna och hänvisa till att de hade “rätt”.

Rätt i vad?

Exakt vilken debatt är det du vill föra? Den om att Sverige ska sparka ut de vi släppt in? Som vi betalat för, gett utbildning och investerat i? Vill du göra en utrensning? Hur ska du göra urvalet? Det är så osmakligt. Avhumaniserande.

Ja, Sverige har problem och vi ska inte acceptera eller stå ut med vad som helst. Vi ska ställa krav. Men vi tog det rätta och det enda beslutet.

Nu finns inte längre någon debatt att vinna, inget att hämta på andra sidan “vad var det jag sa”. Det enda vi har är ett nu. Ett nu som behöver insatser och förslag.

Vad är ditt förslag?