Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Karlsten: Vi älskar ju de där bubblorna

Hur ofta vill vi höra avvikande, skavande åsikter eller nyheter? Jag undrar eftersom debatten om sociala medier nu tycks handla om att det bara bekräftar oss. Stryker oss medhårs, bygger små bubblor runt oss där avvikande åsikter aldrig får plats. Att något därför behöver ändras. Men jag undrar vad det är vi längtar efter? Vi älskar ju de där bubblorna, eller?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Inte brukar du vända dig till din partner och undra om ni inte ska bjuda hem Anderssons - vars åsikter ni avskyr. Inte tänker du att det är nyttigt för er, att bryta era åsikter, kanske irriteras lite? Nej, istället pratade ni antagligen om att bjuda in familjen Persson, för de tycker exakt som ni, där skaver aldrig något och ni dunkar varandra i ryggen hela kvällen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Om vi nu älskar våra bubblor, varför kräver vi att Facebook ska ge oss något annat? Att de ska ta ansvar för en social situation vi inte vill ha?

Kanske missförstår vi, romantiserar tiden då dagstidningar och Aktuellt på teve var lägereldar för allmänheten. Då satt ju alla och tittade på allt möjligt - även sådant vi inte var intresserade av. Det är ju sant, men vilka alternativ hade vi? Det fanns ju inget annat att läsa eller se på! Så vi åt vad vi matades och fick lite av varje. Det var en förutsättning, inget önskemål.

När internet till slut skapade ett skräddarsytt nyhetsflöde, förväntade vi oss då att åsikter vi inte gillade skulle kvoteras in? Knappast. Skulle någon ändå försöka pracka på oss saker vi inte gillar skulle det känns kränkande. Sluta fostra mig! Ge mig tillbaka bilderna från min kompis lunch! Eller vad det nu är vi gillar.

För vi älskar våra digitala algoritmer! De ger en känsla av att våra sociala relationer är precis som i det analoga: Friktionsfria, trygga och segregerade.

I de fall sociala medier inte styrs av algoritmer tycks vi ha allt svårare. I veckan upptäckte jag hur en stor del av Sveriges största och mest intressanta twittrare anslutit sig till “blocklistor”, som gör att hundratusentals användare de tycker är besvärliga aldrig får se deras uppdateringar. Men i blockhysterin har det råkat slinka med massor vanliga, försynta svenskar som inte förstår vad som hänt. Varför blockeras de plötsligt av deras favoritförfattare, eller den roliga snubben de nyss följde? De var ett offer värda att offra, för att andra skulle få lite lugn och ro igen från skavande åsikter eller en ton de inte var van vid. Skapar inte någon annan filterbubblor åt mig, får man fixa en själv?

Inför det Brasilianska valet syntes liknande tendenser. I Brasilien är inte Facebook störst, istället dominerar chattappen Whatsapp. I grupper av max 256 medlemmar skapas stora mängder chatt-kluster där folk, i skydd av kryptering, skriver och sprider information till varandra. Här finns inga algoritmer så vi ansluter oss istället till de sociala grupper som ger oss information vi gillar. Det blev en enorm grogrund för felaktigt informerade medborgare och spelade säkert roll för valet av ny president i landet.

Så hur kan vi människor vara så här dumma? Inte se vad vi gör?

För att vi älskar det.

Det är ingen vacker bild av mänskligheten, men en insikt vi behöver försonas med innan vi kan hitta en väg framåt.