Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kadefors: Jag är inte vuxen nog för det här

Jag är inte vuxen nog för varken sjukdomar eller andra besvärande besvär, eller för att aldrig mer kunna gå i högklackat.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Cancerbeskeden duggar tätt just nu. Vi säger att vi har otur som känner så många som blir sjuka. Vi vill skylla på miljöförstöringen, fyrtiotalisterna eller IS, men egentligen vet vi att detta bara är livet när man är i vår ålder.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den ena efter den andra insjuknar. Några avlider. Kring jul fick jag höra om så många, både i och strax utanför bekantskapskretsen, som fått cancer, att det kändes minst sagt surrealistiskt. Snart finns det knappt någon som inte har eller har haft det. Cancer är det nya svarta. Förlåt, man ska inte skämta om så allvarliga saker. Fast vi gör det ändå, kan inte låta bli. Vi skrattar högt åt att väninnan, som blivit av med ett bröst, berättar för sin doktor som ska operera in ett nytt, att hon funderar på att byta kön. ”Vänta ett litet tag med det”, säger doktorn som står med kniven redo för att operera in implantatet. Vi skrattar åt att inte vilja gå på cancergymnastik med en massa anemiska, skalliga varelser. ”Jag är inte vuxen nog för det här”, säger min vän och vänder i dörren.  

Där har vi det. Jag är inte vuxen nog för varken sjukdomar eller andra besvärande besvär, eller för att aldrig mer kunna gå i högklackat. Det är när jag för andra gången på en vecka skriker högt av smärta som jag inser att något inte stämmer med fötterna. Jag påminner mig om att det bränner oavbrutet i dem, och att jag undermedvetet rationaliserat bort promenader. På nätet hittar jag ett syndrom som ofta drabbar äldre, och inser att nu börjar livet med specialsulor i foträta skor – eller en ganska avancerad operation. 

Var det så jag hade tänkt att livet skulle bli så här strax efter trettio, jag menar fyrtio…? Hade jag tänkt att man redan nu skulle söka för stela fingrar, och behöva ta prover för reumatism, ha middagskonversationer om inkontinensoperationer, och beskåda hur kompisen drar ner byxorna för att visa sitt östrogenplåster? Nej, jag är inte vuxen nog. 

I arbetslokalen pratar vi om sömnproblem. Bara en av oss har cancer för tillfället, ingen sover. ”Där ligger man och ältar oförrätter”, sägs det vid lunchbordet. Alla enas om att oförrätterna växer till rättsskandaler under vargtimmen. Varför fattar ingen vilka genier vi är? Det måste vara för att vi är kvinnor, gamla eller bara alldeles för begåvade för att det ska vara uthärdligt för majoriteten. Och hur kan folk göra slut med oss? Det pågår garanterat en konspiration initierad av någon fiende inom kultursektorn. Frågan är när vi blir vuxna nog för lite värdighet.

(Tummen upp)

Coolaste Robin Wright som Claire i House of cards.

(Tummen ner)

Reavinstskatt.