Sara Kadefors.
Sara Kadefors.

Kadefors: Inte någon verkar äcklas av min muffin top

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag besöker min svenska väninna i USA och det dröjer inte länge förrän hon börjar prata om sin ”muffin top”. Först ser jag bara tomt på henne, tills bilden av en muffins som svämmar över papperskanten projiceras framför mig och jag kommer att tänka på min egen kropp. På sistone har jag inte kunnat undvika att lägga märke till att två nya kroppsdelar har vuxit ut strax nedanför midjan på var sin sida om naveln. Dessa utbuktningar bildar tillsammans en inte oväsentlig mängd dallrande kroppsmassa.

Enligt min väninna i USA har man två val: antingen köper man byxor som slutar nedanför eller ovanför nämnda ”muffin top”. Oavsett bär man ”shapewear” för att försöka trycka ihop eländet. Att bli av med extrafettet anses som så gott som omöjligt, åtminstone i de bilburnas Los Angeles. Trist nog verkar det inte hjälpa nämnvärt att bo i Sverige. Om landets spinkigaste människa (jag) kan svälla upp så till den grad att hon börjar småspringa i parken bakom anorektiska kvinnor i skär polyester betyder det att åldern jobbar på rätt bra här också.

ANNONS

Frågan är hur jag ska hantera att jag trots ”träningen” måste köpa två storlekar större jeans än sist jag handlade några, att den korta skjortärmen spänner så hårt runt bicepsen att blodtillförseln nästan stryps, att min man förväxlar en fet tant på badstranden – visserligen bakifrån, men ändå – med mig? Ska jag kasta mig på marken och skrika? Ta livet av mig? Börja hetsbanta och träna militärträning i skogen fast jag hatar för hård ansträngning lika mycket som att vistas utomhus när det är kallare än femton grader?

Jag åker till Skagen med väninnorna. De är de vackraste jag vet, men alla har naturligt nog fått sin del av rynkor, dubbelhakor och valkar. Efter festmiddagen går vi och tar ett oskyldigt glas på en bar. Plötsligt kliver ett coverband på scen. Som på en given signal vaknar männen i lokalen till liv och stormar fram till vårt bord. De flockas som hyenor runt oss, bjuder upp och kommer nära så där som man sett på film. Vi är vana vid hipstertäta ställen där ingen låtsas om någon annan och förstår ingenting. Chocken förbyts snart i förvirring. Inte en enda verkar äcklas det minsta av min ”muffin top”.

ANNONS

Vi må ha hamnat på Danmarks värsta raggställe, där ingen kvinna skulle kunna undvika att bli antastad, men ändå. Vad ska man ha den där snygga kroppen till? Att oavsett mäns blickar känna sig vacker med? Och var livet egentligen så mycket bättre utan ”muffin top”? Nej, aldrig har jag gråtit så mycket som när jag hade storlek 36.

(Tummen upp)

Succéprojektet ”Vi gör vad vi kan” som samlar in kläder och pengar till flyktingar i Grekland.

(Tummen ner)

Barn som ropar ”Kolla mina snygga armar!”.

Sara Kadefors skriver böcker för barn, unga och vuxna. Ibland får hon till ett film- eller tv-manus som funkar eller regisserar t ex för radio.

ANNONS