Sju månader har gått sedan invasionen som skulle avsluta det åttaåriga kriget i östra Ukraina, störta president Zelenskyj och kuva den fria nationen under Kremls styre. Men i övermod, bristande förankring i verkligheten och säkert blind rädsla för presidenten i ett snarare totalitärt än auktoritärt system begicks misstag av historiska mått.
Nu är de ryska styrkorna på reträtt, många uppges vara på flykt i civila kläder, och moralen och disciplinen håller uppenbarligen på att upplösas hos många separatister och inte minst deras ledare.
Efter den senaste tidens snabba ukrainska framryckningar, framför allt i nordöst, men även i öster och söder, framstår Putins ”militära specialoperation” som ett i förspillda liv, folkrättsbrott och ödeläggelse vettlöst äventyr som han själv bär yttersta ansvaret för.
De för ryssarna utdragna och inte särskilt framgångsrika striderna, för att uttrycka det milt, väcker nu öppen kritik även bland lojala anhängare i den politiska hierarkin. De anser att Putin måste tala klartext om att ett krig pågår och att ryska folket behöver mobiliseras för att stärka, åtminstone på papperet, en av världens starkaste konventionellaste krigsmakter för att nå målen i Ukraina.
Mobiliseringen ingen omedelbar förstärkning
Putin har varit tveksam, helt klart, och inte utan skäl. Att med tvång beordra värnpliktiga även från storstäder som Moskva och Sankt Petersburg ut i strid för att kanske dö i ett grannland under parollen att det handlar om nationell säkerhet, det är svårsålt och kan snabbt och förödande vända hemmaopinionen mot honom.
Men i onsdags, ställd inför växande opposition och ett annalkande nederlag, valde Putin en kompromiss: en delvis mobilisering av 300 000 reservister. Det är tveksamt vad det innebär för den ryska stridsförmågan på kanske sex månaders sikt, det är i varje fall ingen omedelbar förstärkning.
Men det är en munnens eftergift mot hökarna och en markering att för Putin finns ingen återvändo, hans öde är förknippat med specialoperationen i Ukraina och kraftmätningen med väst.
Bara inom ett dygn kom folkliga reaktioner: protester och enligt uppgift över 1 000 gripna. Det kan tolkas som en varning om ett pyrande och växande motstånd även bland ryssar ju längre kriget fortsätter och siffrorna över döda, skadade och försvunna söner, fäder och släktingar stiger.
Putin höjer insatsen
Putin vädjar till deras kärlek till fosterlandet när han hävdar att Ryssland är hotat av väst. På onsdagen förnyade han sitt hot om att försvara sig med kärnvapen. Det är ingen bluff, sade han, säkert inte av en slump samma dag som världsledarna samlades i New York för att, som USA, EU och Ukrainas president via videolänk, fördöma den ryska aggressionen.
Det är inte första gången som Putin varnar för kärnvapen. Men med minskade utsikter till total seger på slagfälten, mycket beroende på västs fortsatta militära stöd till Kiev, höjer hans upprepanden insatsen. Det är också en mycket mer sofistikerat och djävulusiskt hot än under kalla kriget på grund av den snabba utvecklingen av vapenbärande robotar.
För USA, EU och Nato ägnas nu mycket tid åt att fundera över hur en eventuell rysk insats med taktiska kärnvapen ska bemötas. Det räcker knappast med nya sanktioner. Det är en existentiell kalkyl för mänskligheten i en kris som överskuggar allt. Så allvarlig har konflikten i och kring Ukraina blivit.
LÄS MER:Ryska skenomröstningar inledda
LÄS MER:Putins hemliga drag: Bybor och demonstranter kallas in i kriget
LÄS MER:Krigsvetaren: Mobiliseringen kommer visst att ha betydelse
LÄS MER:Ryska männen om mobiliseringen: ”Världen har blivit galen”