Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kärleken prövas hårt i semestertider

Sarah Britz om hur ambitionen att vara laglydig kan fresta på kärleken.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Under semestertider testas kärleken. Det blev extra tydligt i sommar. Efter förbudet att kissa och bajsa direkt ut i havet såg vi oss om efter en ny båt. I höstas föll vi pladask. En Winga 78, från 1980 med spoltoa. Nåja, vi var också lite trötta på att kryssa och frysa men lyxen att kissa laglydigt bakom stängd dörr gjorde att vi slog till direkt.  Premiärturen, de där varma dagarna i maj, innehöll en test av några spolstationer i södra skärgården. (Varning: läs inte detta om du är äckelmagad och samtidigt äter). Den ena funkade inte alls. Den sög ej.
Den andra fungerade tvärtom. Istället för att suga rann det vätska ur slangen, brun, illaluktande sörja över hela däcket. Tonåringen, vars jobb vara att hålla och styra, skrek och släppte. Slangen började röra sig likt en indiskt dansande orm. Vi har haft lite problem, fick vi som svar när vi påtalade den lilla svårigheten att vara laglydiga avföringsbåtfolk. Men det löser sig säkert, tänkte vi. När semestern startar har vi gott om tid att välja hamnar som fungerar.
Andra dagen under själva semestern upptäckte vi att vattenpumpen läckte. Länspumpen fungerade inte heller. Dag tre spred sig en märklig doft i hela båten. Och vad är det som står i kölsvinet? (kan översättas till källaren i ett hus). Gult vatten. Varför? Vi har ju en spoltoa. I Skärhamn kunde vi inte låtsas som om det regnade längre. Det var dessutom 28 grader varmt och stekande sol. 
Med hjälp av ficklampa och en kurragömmalek i båtens innandöme hittade vi septiktanken. Och en slang. En slang som var helt av. Ungefär som om någon tagit en kniv och skurit av den.
Ni fattar, va? Allt som vi trodde var tryggt säkrat i tanken var utspolat i båtens innanmäte, där det fanns pump som inte pumpade som den skulle. Det-som-kommer-ur-kroppen-och-inte-ska-hamna-i-havet hade vi nu i hela båten Jag ringde en reparatör. Som hade tid att hjälpa oss om två veckor. Det norska paret i motorbåten bredvid sippade rosévin, låtsades spänna ögonen i korsorden men stirrade blint på oss när vi började med att montera ned pentryt. Allt för att komma åt slangen. Med hjälp av mms till en handyman som bistod med goda råd och hejarop från Boden så lyckades vi laga slangen. 
Under förälskelsefasen är man blind. Tur är väl det eftersom det krävs om man ska sanera en båt. Man måste bara älska den. Och ett djupt förhållande måste stå pall för prövningar. Vi kan säga att kärleksrelationen prövades hårt och att processen från passionerad förälskelse faktiskt övergått till en stabil relation. Men då har jag bara berättat om septiktanken. Vi hade också ett knap med trasiga bultar som gjorde att vi lossnade från bryggan i fullt oväder.
Men det är en annan, ruskigare, historia.
Lite storm får man ju räkna med, även i det mest etablerade förhållandet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se