Julia Mjörnstedt: Att ge upp är det svåraste

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag kom inte på ordet för kaffe. Jag hade snabbt rusat in på Seven Eleven med mitt influensasjuka barn sovande i vagnen utanför. I fem timmar i sträck hade hon skrikit natten innan. Hennes pappa skulle upp och föreläsa så jag tog nattjouren och behövde därför den svarta drycken för att ens kunna tänka tanken på att klara dagen. Men så kom jag inte på vad det hette. I flera minuter stod jag och stammade och hummade. Tjejen i kassan gick igenom hela sortimentet innan vi till slut kom fram till vad jag ville ha. Hon bjöd på kaffet.

ANNONS

När jag gick vidare försökte jag intala mig själv att det inte var så konstigt. Glömmer ord gör väl alla ibland? Men det var inte första gången. Och inte femte.

Jag gick hem och korrade en intervju en journalist gjort med mig några veckor tidigare. ”Att ge upp är den lätta vägen” var rubriken jag möttes av. Ingressen skvallrade om att artikeln skulle handla om ”entreprenörskap, envishet och känslan av att allt är möjligt”. Journalisten beskrev mig som stark. Men jag kände mig inte stark, jag kände mig bara dum.

Dum som har gått med på bilden av en entreprenör som alltid kan och orkar lite till. Dum som springer i full fart mot väggen samtidigt som jag viftar med banderollen med texten ”bli aldrig nöjd”. Dum som på riktigt trodde att ge upp var enkelt.

För när man har backat två steg, sagt ”vänta lite här nu – nu tar vi en paus”, vad gör man då?

Kanske är det ovissheten. Kanske är det rädslan att få tid över så att man faktiskt har tid att känna efter. Kanske är det rädslan att andra ska se på en och tänka att man är misslyckad. Eller kanske är det hetsen att leva i ett samhälle där man inte längre är det man är, utan där man är det man gör. Där pauser är något fult. Där lunch framför datorn blivit en sport. Jag vet inte, men jag vet att jag inte behöver bli bättre på att kämpa hårdare. Jag behöver bli bättre på att ge upp.

ANNONS

Min man påminde mig om Jan Gradvall. Musikjournalisten som skrev den stora boken om Kent, en bok tusentals väntade på. Som efter tre år av skrivande la ner arbetet och kasserade allt material. I stället för att kämpa igenom något som var alldeles för mycket friktion och i stället för att ta ett gyllene tillfälle att skriva svensk pophistoria så bara släppte han det. Rakt av.

”Att ge upp är den lätta vägen”. Förmodligen det dummaste jag någonsin sagt. Att ge upp är ibland det svåraste och modigaste man kan göra.

.

Tummen upp

Restaurangen SK Mat och Människor – fantastisk mat i fantastisk miljö.

Tummen ner

Influensan. Kan inte alla som är sjuka bara stanna hemma?

ANNONS