Jag ska erkänna att jag var ganska osugen på att få barn. Alltså, inte på själva delen att bli mamma, att få älska över allt annat och det där. Nej, mer osugen på det oundvikliga faktum att barnet som för tillfället grodde i min mage på något oförståeligt sätt skulle komma ut ur min kropp. Väldigt osugen faktiskt. ”Som att skita ut en hörnsoffa” som min faster så pedagogiskt beskrev det.
Min man var ganska oförstående i situationen. Alltså, han var ju helt med på att det skulle bli smärtsamt men körde ändå med argumentet ”folk har ju fött barn i alla tider”. En klen tröst.
Hur som, vi fick tipset av en vän att gå på en profylaxkurs. Så att vi GEMENSAMT kunde förbereda oss för VÅR förlossning. Trots min mans argument om hans ogillande till att sitta i ring och prata med okända människor, gick han till slut med på det.
Det finns mycket att säga om att befinna sig i ett rum med tolv höggravida kvinnor, deras nervösa män och en lärare vars mantra är ”BARNET SKA UT SAMMA VÄG SOM DET KOM IN”, men låt oss gå direkt på övningen ”Smärta som smärta”.
Övningen gick ut på att partnern, på fullaste allvar, skulle ta ett hårt grepp om den gravida kvinnans innanlår och med ”full kraft” nypa sig tag. Sedan skulle partnern med ”peppande och stöttande” ord hjälpa den gravida kvinnan genom värken.
Det finns flera fantastiska egenskaper som gjorde att jag föll för min man. Sprudlande entusiasm var inte en av dem.
Profylaxläraren: Och DÄR började värken! (Min man nyper mig i låret.)
Jag: AJ! (Här börjar jag profylaxandas samtidigt som jag hör männen i rummet sätta igång och överösa sina partners med komplimanger och hejarop.)
Min man: Bra. (Tystnad.) Bra. (Tystnad.) Bra. (Tystnad.) Bra. (Tystnad.) Bra Julia. (Tystnad.) Bra. (Tystnad.) Bra.
Jag säger nu inte att det var helt rimligt att bryta ihop och ha en lång, hysterisk monolog som kan sammanfattas med något om att barnet aldrig kommer vilja komma ut till så oentusiastiska föräldrar och därför förmodligen växer fast inne i mig FÖR ALLTID. Jag säger inte heller att det kanske var helt rimligt att gråta från både näsan och munnen i tre timmar efteråt fastän min man förklarade att ”pepp” inte var hans starkaste sida. Nej, jag säger inte att det var helt rimligt, men det KAN ha varit så det gick till.
Två dagar efter profylaxkursen var det Eurovisionsfinal. Robin Stjernberg hade precis kommit till det där svåra partiet där han liksom skriker ”Yooouuuhaaahuuuooo” när min man plötsligt hoppar upp i soffan, vevar med armarna och skriker ”KOM IGEN NU ROBIN! DU KLARAR DET ROBIN! KÖR NU!”. När han satt sig ner möttes våra blickar, och han visste precis vad jag tänkte.
Aldrig hade jag kunnat ana att jag skulle ha Robin Stjernberg att tacka för hjälpen med förlossningen.
TUMMEN UPP: Refugees Welcome Gothenburg – ett fantastiskt ideellt initiativ med tusentals hjältar.
TUMMEN NER: Migrationsverket i Göteborg som inte har klarat av situationen som pågår just nu. Människor har sovit på gatan utanför, det har saknats mat, tolkar och personal på plats.
Julia Mjörnstedt Karlsten
Grundare av Ung Cancer, canceröverlevare och debattör.