Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Min önskan inför 2016 är därför att ni feminister som känner er träffade skaffar lite ryggrad och tar strid även för de kvinnor som inte befinner sig inom er närmsta privilegierade bekantskapskrets.

Joakim Lamotte: Joakim Lamotte: Vart har ni svenska feminister tagit vägen?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Kära svenska feminister. Den här texten är till er, eftersom det är några saker jag känner att vi måste prata om. För mig handlar jämställdhet om att ingen skall diskrimineras på grund av sitt kön. Det är pinsamt att kvinnor i ett modernt samhälle tjänar mindre än män. Att pappor bara tar ut en liten del av föräldraledigheten är en förlust för alla, inte minst för papporna själva. För att inte tala om de våldtäkter, hot och sexuella trakasserier som tjejer utsätts för. Detta måste bekämpas och så långt verkar vi vara överens. Nu kommer dock det märkliga i kråksången.

Det är närmare bestämt på det viset att jag ibland undrar vart ni har tagit vägen? Som när människor vittnar om hur en unken och gammaldags kvinnosyn till viss del har fått fäste i svenska förorter. Eller när folk vill veta vad Sverige skall göra för att hjälpa de kvinnor som blir kvar i krigshärjade länder eller i flyktingläger, medan männen lyckas fly till tryggare områden. När jag och några få andra har försökt att lyfta den här typen av ämnen har responsen varit milt sagt ljum från många etablerade feminister, som annars griper varje tillfälle att ta strid för utsatta kvinnor. Samtidigt har det kommit mängder av reaktioner från vanligt folk som förstår vikten av att inte blunda för vissa problem. Men från andra som annars är högljudda i debatten har det varit förvånansvärt tyst.

Ibland kan den feministiska kampen ta de mest intressanta uttryck och i sociala medier manifesterar kända och tongivande feminister dagligen sitt jämställdhetsarbete på alla tänkbara kreativa sätt. Men tyvärr verkar det, inom vissa kretsar, inte finnas någon som helst vilja att använda sina plattformar för att ta ställning mot kränkningar som exempelvis hedersvåld, oskuldskontroller eller att vissa flickor förbjuds ha gymnastik ihop med killar i skolan. Att avsaknaden av ställningstaganden inom dessa områden beror på en allmän ängslighet och beröringsskräck behöver man inte vara raketforskare för att gissa.

När jag började engagera mig för jämställdhet trodde jag att det innebar en kompromisslös kamp för allas lika värde, vilket snabbt visade sig vara en sanning som lämnade en hel del övrigt att önska. Tyvärr sätts agendan ofta av deltidsfeminister inom den svenska medieeliten som går runt med en ständig oro över uteblivna ryggdunkningar från vänner inom samma sfär. De som däremot är intresserade av en konsekvensneutral jämställdhetsdiskussion hamnar lätt i skymundan. Min önskan inför 2016 är därför att ni feminister som känner er träffade skaffar lite ryggrad och tar strid även för de kvinnor som inte befinner sig inom er närmsta privilegierade bekantskapskrets. Kanske är det just de kvinnorna som behöver er allra mest.