Det är något oerhört självförhärligande med att vara krönikör. Ett antagande om att mitt liv, mina erfarenheter och åsikter spelar någon roll. Som att jag sätter mig själv på en piedestaloch säger "Hörrni, lyssna på mig! Här kommer tankar ni aldrig innan tänkt. Här ska ni få höra vad som verkligen är viktigt!"
Det är tre år sedan jag började skriva krönikor här. Det är ett privilegium. Men jag tror på självkritik och utvärdering. Hur går det för mig? Bidrar jag på något sätt till samhället? Vad betyder det för mig att skriva krönikor? Det tycker jag är bra frågor att ställa sig själv ibland oavsett vad man håller på med. Se där! Där kom detett litet tips från mig till er baserat på mina egna erfarenheter. Varsågod! Ett präktigt, självgott tips. Se vilken fin människa jag är som rannsakar mig själv. Härligt!
Jag ska försöka svara på mina egna frågor. Hur går det för mig?Ska jag mäta delningar på Facebook? Där ligger jag i lä. Jag är ingen klickraket. Det är inte mitt huvudfokus. Fint va? Så härlig jag är, en ödmjuk människa som inte är en klickhora.
Ett annat sätt att besvara frågan är att fundera på om jag berör någon med det jag skriver. Jag vill att ni som läser ska känna, tycka, i alla fall något. Inte bara lägga ifrån er tidningen eller klicka vidare och tänka jaha, vad var det där för meningslöst dravel jag just läste? Gör ni det? Ja, några av er gör säkert det. Men jag vet i alla fall att en del av er hör av er då och då och ibland träffar jag på folk som säger jag läste din krönika och tänkte på det här... Så nån form av engagemang väcker jag.
Men bidrar jag då på något sätt till samhället? Mest troligt är svaret: nej. För vem bidrar till samhället? Vårdpersonal, ja. Lärare, ja. Men krönikörer? Nja, va? Kanske om man ser det i ett längre perspektiv. Om man tänker att det spelar roll vilka ämnen jag väljer att skriv om som psykisk ohälsa, klass, och fördomar. Att det kanske skapar nån form av diskussion. Jag hoppas det. Men antagligen kommer jag inte bli ihågkommen av eftervärlden för mina krönikor i Göteborgs-Posten.
Så vad betyder det för mig att skiva krönikor? På ett sätt är det en dröm från förr som har gått i uppfyllelse. När jag var 15 år var jag en del av ungdomsredaktionen på GP, jag skrev krönikor om semlor, konfirmationsläger och om dumma lärare. Det var där min journalistdröm började. Att få komma tillbaka som vuxen etablerad journalist och vara en av tidningens fasta krönikörer känns bra. Jag får ut något av det och jag gillar att skriva. Det kanske räcker så. Men ändå. Jag tror på självkritik och att analysera vad man håller på med i livet. Så nu ska jag som den självuppfyllda krönikör jag är, uppmana er att göra samma sak. Ställ tre frågor till dig själv idag: Hur går det för mig? Bidrar jag på något sätt till samhället? Vad betyder det för mig att hålla på med det jag gör?
