Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jag orkar inte längre, dags att dra upp byxorna!

Jag vill inte se fler stjärtspringor i offentliga miljöer, skriver Sarah Britz.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Kanske har jag varit blind. Det var först i somras som jag på allvar började stöta på dem på hemmaplan. För en tid sedan förföljdes jag av en specifik sort under en hel semesterresa, 14 människor i en turistbuss på rundresa varav en man som aldrig drog upp byxorna.Hans stjärtskåra var synlig morgon, middag och kväll. Buss, restaurang, utflyktsmål eller bar. Bussens samlade strategi var att aldrig hamna bakom honom i den trånga gången.
 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I somras tänkte jag att det går nog över. När hösten och kylan kommer och det manliga släktet börjar frysa om lilla rumpan och byxan måste upp. Men icke. De dyker upp överallt. Vid fruktdisken när småbarnspappan tar upp en tappad banan. I gymmet när mannen framför mig på spinningcykeln reser sig från sadeln, cyklar för kung och fosterland i den tre minuter långa intervallen, svetten stänker och det minsta han tänker på är att hans shorts är för små (han har nog mer en känsla av att han är Lance Armstrong) och att hans håriga bakdel befinner sig centimetrar från mitt ansikte. Det går liksom inte att komma undan. Jo, jag satte mig ned. Och skämdes. Det såg ju ut som om det var jag som inte orkade med intervallen.
 

I augusti träffade jag på Kungen af Stjärtskåran. Vid en uteservering i Skärhamn satt en man och åt hamburgare. Med jeansen nedhasade i höjd med höftböjaren, alltså där benet övergår till höft, var jag rädd att även hela frontpaketet skulle ramla ut. Bon appetit. Alla såg. Ingen sade något. Servitören himlade med ögonen och omgivningen log ömsom i medlidande, ömsom i äckel men att någon skulle säga något verkade osannolikt. Där satt vi – en hög med fegisar med svårtuggad mat i munnen.
 

Detta till skillnad från amningsdebatten. Här visas också kroppsdelar upp som kan upplevas som privata och den återkommande debatten rör sig mellan utrop som äckligt, opassande privat till naturligt, jämlikt.  En kvinnas bröst, som dessutom ger en unge mat, kan offentligt diskuteras och kritiseras medan de offentliga manliga bakdelarna tyst accepteras. Varför är det ingen som kan ryta till och bara säga det är dags att dra upp byxorna! Jag vill inte se fler stjärtspringor i offentliga miljöer.
 

Visst fegar jag också. Det är svårt att be en man dra upp byxorna. Min gräns går vid att säga att gylfen är öppen men det är mest för att jag vet hur pinsamt det skulle vara om han inte märkte något. Då känner jag ju mig snäll. Ber jag någon dra upp byxorna förväntar jag mig att få en smäll. Jag har gjort intrång på privat område, trots hans offentliga uppvisning. 
 

Jag förespråkar hängslen eller livrem. Köp byxmodeller och storlekar som sitter uppe. Bli vän med din kropp. Spar stjärtspringan till din partner som tycker mycket om den och som vårdar den ömt. Den är ingen allmän egendom.